Betyg

Utvecklingssamtal skapar sug efter raka besked

Det är svårt att bli klok på Skolverkets råd om hur utvecklingssamtalen ska gå till. Varför diskuteras betyg så pass mycket, och prestandan i utvecklingssamtalen så pass lite?

Argumentationen för tidiga betyg i skolan brukar fokusera på behovet av en tydlig återkoppling. Ingen är betjänt av att inte få veta hur man ligger till. Det är en björntjänst att larma för sent.

Är det inte underligt är att den tätaste och informationsrikaste föräldrakontakten debatteras så pass lite? Jag tänker på kvartssamtalen. Förlåt, ordet avslöjar begynnande ålderdom. Dessa hör till en svunnen tid. Det var under förra seklet då föräldrar och elev kom till skolan på kvällstid och fick en kort avstämning från läraren som gick igenom hur eleven låg till och om det var några andra problem.

Numera är det utvecklingssamtal som gäller – denna samtida projektledarinrättning som sammanlänkar befolkningen från blöjbarn i förskolan till pensioneringen. I skolan sker utvecklingssamtalen två gånger om året och är omkring 30 minuter långa. Om man räknar med att lärarens förberedelsetid för ett samtal gott och väl torde vara lika lång som samtalet och att det kan gå sisådär 28 barn i en klass, inser man att denna verksamhet kan ta uppåt ett par veckor lärartid i anspråk.

Till skillnad från kvartssamtalen sker utvecklingssamtal under lektionstid, så klassens undervisning påverkas under tiden. Det är en mycket stor, viktig och kostsam verksamhet. Så varför diskuteras betyg så pass mycket, och prestandan i utvecklingssamtalen så pass lite?

I utbildningsdokumenten framkommer vidsträckta pedagogiska ambitioner med utvecklingssamtalen. Som jag minns kvartssamtalen handlade de huvudsakligen om en ganska enkelriktad läraråterkoppling, som ett kvalitativt, muntligt betyg. Utvecklingssamtalen som de beskrivs i dokumenten är fantastiska möten mellan tre själar. I praktiken är de allt oftare elevledda: eleven själv leder samtalet och har försökt genomföra en självskattning av hur denne klarar sitt skolarbete. Det är som en projektledarutbildning. Eleven får öva på det trevande samtalet. ”Hej och välkomna till mitt utvecklingssamtal!”

I Skolverkets råd om hur samtalen ska genomföras finns anvisningar om att läraren ska tänka noga på vad de säger under samtalet.

”Varken informationen om elevens sociala utveckling eller kunskapsutveckling får innehålla subjektiva beskrivningar av elevens karaktär och beteenden, som kan kränka elevens personliga integritet. Sådana beskrivningar kan vara pigg och glad, positiv, flitig, att ta för sig, inte bli sittandes, inte vara tystlåten, lyda tillsägelser, vara trevlig, slarvig m.m. Detta är en viktig gränsdragning, då sådana exempel kan påverka elevens identitetsskapande. Beskrivningarna riskerar att inte visa respekt för eleven som person eller alla individers lika värde.”

Men så börjar Skolverket att tveka. Eventuellt måste det ändå måste gå för läraren att antyda problem med slarv och bråk i klassrummet utan att ”kränka elevens personliga integritet”. Skolverket skriver:

”Även om informationen om elevens utveckling inte får innehålla subjektiva beskrivningar kan det ändå finnas skäl att i utvecklingssamtalet beröra dessa aspekter som glad, tyst, flitig, slarvig m.m. då dessa kan ha inverkan på elevens skolsituation och därför kan behöva diskuteras. Det är då viktigt att hålla isär detta från den information som behandlar elevens kunskapsutveckling och sociala utveckling.”

Bli klok på det, den som kan. Vilka bedömningar ska förmedlas under samtalet och vems är ansvaret för att göra de bedömningarna?

Kanske är det ungefär här som suget efter betyg i allt tidigare årskurser uppstår? För möjligen efterfrågar föräldrar just en mer rak och koncentrerad information om Pelle och Lisa är flitiga och noggranna på lektionerna, gör som läraren säger och är trevliga mot klasskamraterna?

I stället för att sätta betyg på småskoleelever skulle kanske den basinformationen i så fall kunna förmedlas av läraren i korta samtal på kvällstid? De skulle kunna kallas för kvartssamtal.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.