Skola

Utökad skolplikt förskjuter den politiska tyngdpunkten

Förslaget om utökad skolplikt är okontroversiellt då det har tidsandans vindar i seglen. Vi rör oss mot regleringens och den nya enhetlighetens dagar, där det börjar upplevas som viktigare att betona den gemensamma kärnan än att värna utrymmet för den individuella avvikelsen.

Nästa vecka är det upprop för sexåringarna i landets förskoleklasser. Uppslutningen är stor. 98 procent av barnen går i förskoleklass. Nu föreslår regeringen att de kvarvarande 2 procenten också ska dit genom att göra F-klassen till en del av skolplikten.

Det intressantaste med förändringen är hur den är helt och hållet odramatisk. Den politiska uppslutningen kring att göra skolplikten tioårig är bred. Konflikten står bara mellan regeringens linje om obligatorisk F-klass och allianspartiernas och SD:s idé att istället utvidga grundskolan nedåt med ett första obligatoriskt läsår före dagens förstaklass. Utbildningsminister Gustav Fridolin har kallat skillnaden för semantisk. De ska nog kunna enas vad det lider.

Förslaget om utökad skolplikt blir så pass okontroversiellt därför att det har tidsandans vindar i seglen. Jag tror att vi mer generellt rör oss mot regleringens och den nya enhetlighetens dagar, där det börjar upplevas som viktigare att betona den gemensamma kärnan än att värna utrymmet för den individuella avvikelsen. Sammanhållningen i samhället hör till det som de flesta tycker utvecklas mest negativt, och när staten är så självskriven som problemlösare framstår svaret på den bristande sammanhållningen som givet.

Spänningen mellan jämlikhet och individuell frihet är en politisk klassiker. På egen hand kommer människor inte bara att välja olika utan också fatta val som man med fog kan hävda är olika bra. Utbildningsministern motiverar förslaget med att regeringen ”vill ge barnen en jämlik start” och att ”de barn som inte gått i förskoleklassen får det tuffare i skolan”. Eftersom den berörda avvikande gruppen är så pass liten, bara 2 000 barn om året, får obligatoriet ändå inga praktiska konsekvenser för den breda allmänheten. Är inte gruppen rent av så liten att den liksom framstår som suspekt?

När F-klassen blir obligatorisk lär man snart upptäcka att samma valfrihetsdilemma återuppstår från de döda, men ett år tidigare. Går det inte sämre i den obligatoriska F-klassen för den suspekt lilla grupp femåringar som av någon anledning inte går i förskolan? De barnen förtjänar också en jämlik start i F-klassen. Nog blir det mer än semantik att nu utvidga skolplikten utanför grundskolan.

När SSU år 2013 började driva att förskolan ska göras obligatorisk från tre års ålder sa den dåvarande SSU-ordföranden, den nyss avgångne sjukvårdsministern Gabriel Wikström, att ”det upplevs som väldigt radikalt i dag, men om några år kommer det inte att göra det. På sikt kommer vi att få med oss partiet.”

Min gissning är att Wikström kommer att få rätt. Och det som görs obligatoriskt görs också avgiftsfritt, så de breda föräldragrupperna som ändå redan har sina barn i förskolan lär inte vara det minsta svårövertalade att slippa den redan hårt subventionerade maxtaxan. Den lilla minoritet som berörs av tvånget får det svårt att bilda opinion. Ty varför skulle inte en normal familj ha sin treåring i förskolan? Försöker de isolera sig från samhället?

Så förskjuts nu den politiska tyngdpunkten i riktning mot jämlikhetstanken, tills vi når en ytterlighetsgräns. Då kovänder det politiska landskapet och tågar samfällt i motsatt riktning.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.