Det är inte sakfrågor som gör att läget i svensk politik är låst, utan personligt avgivna löften från främst partiledarna för Centerpartiet och Liberalerna. Var i Centerns partiprogram står det att C:s främsta uppdrag är att ta avstånd från Sverigedemokraterna? Och var i Liberalernas valmanifest kan man läsa att partiets högsta syfte är att partiledaren håller löften till sina barn och inte att försöka driva och få igenom liberal politik?
Teoretiskt är en borgerlig regering möjlig då det med SD finns en ickesocialistisk majoritet i riksdagen. Potentiellt kan man alltså få igenom en rad viktiga reformer. Men trots att Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) hävdar att de vill se Ulf Kristersson (M) som statsminister omöjliggör de varje regering som skulle kunna göra honom till det, eftersom de dyrt och heligt lovat att inte ge SD något som helst inflytande. Även om det så innebär att säga nej till sin egen politik, har det visat sig.
Genom att tacka ja till Kristerssons erbjudande att stå utanför en regering hade de både kunnat ha kakan och äta den. Få sin egen Allianspolitik serverad men inte själva behöva smutsa ner fingrarna, något som Lööf tidigare ändå påstått sig vara beredd att göra (DN 22/2).
Men Lööf och Björklund tackade nej till en sådan lösning med motiveringen att de inte vill ge SD något inflytande. Men exakt hur Alliansens politik skulle bli sämre av att SD eventuellt skulle rösta för den framgår inte.
Än märkligare blir resonemanget av att C och L dessutom redan tagit stöd från SD när de röstade bort Stefan Löfven (S) som statsminister. Likafullt har stöd från SD tidigare utnyttjats i olika frågor i det löpande riksdagsarbetet, och även ute i vissa kommuner.
Det hela tycks därför snarare handla om att Lööf och Björklund har lovat för mycket och nu inte vill tappa ansiktet inför väljarna genom att göra något annat än vad de sagt. Det personliga priset skulle bli skyhögt, och därför är det fullt förståeligt att de slingrar sig i det längsta.
Men så länge som de inte bryter mot något löfte är läget låst. Samtidigt vore det mycket olyckligt om löften som formulerats i så hårda ordalag bröts. Det skulle urholka förtroendet för politikerkåren i stort, bygga på politikerföraktet och i förlängningen skada demokratin.
I Tyskland lovade socialdemokratiska SPD inför valet att inte sätta sig i en regering ledd av Angela Merkel (CDU). Men det löftet uttalades av partiledaren Martin Schulz själv och var därför inte bundet till partiet i stort. Alltså blev det ändå möjligt för partiet att ingå i en regering med Merkel när Schulz väl hade lämnat sin post.
Det är alltså inte C och L som försatt svensk politik i totalt baklås, utan Lööf och Björklund personligen. Deras principiella löften är hårt knutna endast till dem själva, inte till deras partier. Låsningen är således inte C och L, utan Annie Lööf och Jan Björklund.
Den som vill bli långlivad i politiken gör klokt i att inte måla in sig i hörn. Politik är ett hantverk, en ständig förhandling, och den politiker som sätter hela sitt förtroendekapital på spel genom att surra sig så hårt fast vid ett löfte som Schulz får därför vara beredd på att det kan komma till priset av en avgång.
Lika lite som språkröret Gustav Fridolins (MP) efterträdare kommer att förväntas rädda skolan på 100 dagar, lika lite kommer Lööfs och Björklunds efterträdare att avkrävas att äta högerskor eller att hålla löften till Björklunds barn.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.