Om kvinnor fick styra skulle det bli fred på jorden, sägs det. Det tänker jag på när jag hör Ekots lördagsintervju med Lena Ag, generaldirektör för den relativt nya Jämställdhetsmyndigheten som grundades i januari i år och som har uppdraget att analysera jämställdhetsproblem och hjälpa andra myndigheter i jämställdhetsarbete.
Hittills har myndigheten bland annat gett pengar till Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) för projektet ”Feministisk crash-course i kärnvapenfrågan”, till Kvinnor för fred avseende ett projekt med mål att väcka debatt om den ökade militariseringen och framföra en feministisk syn på säkerhetspolitiken och till MENSEN – Forum för Menstruation, så att de kan ta fram strategier för ett mensvänligt arbetsklimat och i framtiden också menscertifiera arbetsplatser.
I lördagsintervjun ifrågasätts om mens på arbetsplatsen verkligen är ett stort problem. Lena Ag förklarar att det globalt är illa ställt, men att allt som är globalt förr eller senare når Sverige. Hon avslutar sitt resonemang med att säga ”den debatten kommer att komma hit. Den har nog kommit nu”.
Menar hon debatten eller skammen? Kommer kvinnor att behöva smussla och skämmas en gång i månaden? Har problemen kommit med invandringen eller är det via internet? Det är oklart.
Jag vet inte om jämställdhetsmyndighetens eget arbetsklimat är mensvänligt, frågan är om det är vänligt över huvud taget. Ännu har inte året gått men myndigheten har redan rejäla problem med sin arbetsmiljö. En intern undersökning visar att över hälften av de anställda riskerar att bli utbrända. 70 procent befinner sig på gränsen till ohälsa. De känner oro, känner sig trakasserade, mobbade. ”Det är katastrof på myndigheten”, påstår reportern.
Det är inte vad Ag hör. Hon ”ser framtiden an” och ”med viss tillförsikt”. Hon ”har en positiv inställning” och säger att ”vi är inte fullt ut på banan än”. Att man har haft ”uppstartsproblem” beror på att de anställda kommer från ”olika delar av samhället”, och det är inte så lätt, det tar tid. Svar som triggar tusen frågor. Menar Ag att mångfald egentligen är ett problem?
Men kollegorna trivs med varann, påpekar reportern, så kan det vara en ledningsfråga? ”Det reflekterar även jag över”, meddelar Ag och tillägger att hon är ”otålig”.
Lena Ag målar upp kvinnors verklighet som ett enda långt lidande. Hon talar om det ”obetalda hemarbetet”, om att hon själv har tyckt att det var varit ”skämmigt” med mens och att hon har fått ”smussla” och att var tredje ung tjej blir sexuellt trakasserad på arbetsplatsen. Det vanliga: kvinnor som offer.
För mig som vanlig, heltidsarbetande kvinna, är det lite förnedrande att höra hur hela mitt kön degraderas – av någon som är generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten.
Enligt forskaren Michael Kimmel har jämställda arbetsplatser mer nöjda medarbetare, bättre arbetsmiljö, lägre personalomsättning, lättare att rekrytera medarbetare samt högre produktivitet. Kanske är det dags för Jämställdhetsmyndigheten att skärskåda den egna jämställdheten? Genom att sopa rent framför egen dörr kanske de ansvariga på myndigheten åtminstone kan medverka till att medarbetarna får fred på sin egen arbetsplats.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.