Krönika
Ekonomi
11 april 2016 kl 06:47

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Upp till kommunerna att hantera växande skuggvärld

Välfärdssystemet utmanas av den nya folkvandringstiden. Beslutsfattarnas oförmåga att tala om detta leder till att vi får en kombination av stängda gränser och dubbla medborgarskap med en växande skuggvärld.

Det svenska välfärdssystemet bygger i huvudsak på omfördelning över livscykeln. Vi får när vi behöver därför att vi förväntas betala när vi kan. Välfärdssystemet är ett försäkringssystem som bygger på upplyst egoism. 

Men den officiella förkunnelsen kring det väfärdsindustriella komplexet har inte byggt på så krassa konstateranden. Den har istället talat om ett folkhem, en solidarisk ordning, en Gudsbefriad kristendom, en storytelling, baserad på att vi brinner av längtan att hjälpa vår nästa.

Några av systemets intressenter har gått så långt i ideologiproduktion att de förklarat välfärdsordningen som ett resultat av att vi bär en solidarisk gen – en styrmekanism som fortplantat sig genom årmiljonerna sedan vi däggdjur krälat oss upp ur amöbornas mer enkelriktade tillvaro.

Men om det finns en solidarisk gen gör den inte folk till enkelriktade altruistiska idioter. Människor lämnar ifrån sig nästan allt de tjänar i skatt helt enkelt därför att de upplever att de får något i gengäld. 

Systemet bygger på det som kallas för ”reciprocitet”, alltså tanken att vi ger för att vi får något tillbaka. Och vi tenderar att vilja straffa dem som försöker vara fripassagerare. Den som aldrig bjuder tillbaka blir allt mer sällan själv bjuden.

Det är denna reciprocitet som nu utmanas av den nya folkvandringstiden. 

Migrationsströmmarna gör att modellen försvaras genom att täppa till flödet över nationsgränsen.  

Ty välfärdssystemet är inte bara reciprokt. Det baseras också på ett tydligt ”vi” och ”dom”.

Förr var släkten den försäkring vi hade mot elände. Kusingiftet blir i en sådan ordning en inte helt orimlig överlevnadsstrategi. I den moderna välfärdsstaten är motsvarigheten ett fungerande personnummer – och att vi minns våra fyra sista. Och att skaran som har den rättigheten är begränsad.

Att fortsätta med öppna gränser och därmed gradvis sänka välfärdsnivåerna skulle hota den reciprociteten i systemet. Det skulle leda till att partier som vill stänga gränser – och slänga ut nytillkomna – skulle öka i röstetal. Och att folks benägenhet att bidra till välfärdssystemet skulle minska.

Ett annat alternativ är att hålla någorlunda öppna gränser men införa ett slags dubbelt medborgarskap, antingen officiellt genom att tilldela folk olika servicenivåer, ungefär som tåget har olika klasser, eller så inofficiellt genom att alla som inte vill låta sig utvisas får leva i skuggvärlden och hanka sig fram efter bästa förmåga.

Beslutsfattarnas oförmåga att dels tala om detta, dels göra något åt det, kommer sannolikt att leda till att vi får en kombination av stängda gränser och dubbla medborgarskap.

Och de som ska hantera detta är våra kommuner. Som gör klokt i att förbereda sig till en återgång till den tid när de bofastas krav på en hygglig standard och ordning ska kombineras med att också hantera strömmar av tiggare, utbölingar och luffare. Samt att allt detta genererar vilda idéer om hur ordningen ska återställas.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.