Klimat

Underskatta inte kraften i vår förmåga till missnöje

Vi står inför en situation där framtidsutmaningarna kräver uppoffringar – reaktionen blir förmodligen destruktiv eftersom vi är rastlösa, dömande och ständigt på jakt efter något bättre, skriver Marika Lindgren Åsbrink.

Ibland tänker jag att den främsta orsaken till varför högerpopulismen är samtidens mest framgångsrika politiska rörelse ligger i det Tage Erlander kallade de ”stigande förväntningarnas missnöje”. Jag tror att ett av mänsklighetens mest framträdande drag är att ständigt vara lite missnöjd. Annars hade vi legat kvar än i dag på den förneolitiska stranden och sörplat i oss ostron.

Det gör vi nu inte. Nej, vi är rastlösa, dömande, ständigt på jakt efter något bättre. Bland annat lämnade vi den där ostronstranden och gav oss iväg till ett Norden där solen inte syns halva året.

Det säger något om kraften i vår förmåga till missnöje. Liksom, för den delen, att känslan inte nödvändigtvis garanterar omdömesgillhet.  

I kombination med att vår absoluta närhistoria är en fullkomlig orgie i explosiva framsteg – det har aldrig någonsin tidigare förekommit att människor mångdubblat sin levnadsstandard på ett par generationers sikt, vilket var fallet under 1900-talet – är det förmodligen ofrånkomligt att reaktionen blir destruktiv när framstegstakten mattas av (i västvärlden, vill säga).

Nyss var det normala att allt hela tiden blev vansinnigt mycket bättre. Nu står vi i stället inför en situation där framtidsutmaningarna kräver uppoffringar. Att missnöjespartier är de som växer i just den kontrasten är inte särskilt konstigt.

Vår närhistoria handlar inte bara om snabba framsteg, utan också om förändring. Även i dag står vi inför stora förändringsbehov: klimatet, digitaliseringen, migrationen; allt är rörligt, allt kommer att bli annorlunda. En avgörande skillnad är att vi under förra seklet lyckades bygga samhällssystem som fick människor att omfamna förändring.

Att alla hela tiden fick det materiellt bättre hjälpte förstås. Men även tillväxten hade vinnare och förlorare. Vissa jobb försvann, andra tillkom. Människor behövde omskola sig, kanske flytta, lämna tidigare identiteter. Sverige har varit världsmästare i just detta.

Vår lilla, öppna ekonomi har parerat det konstanta förändringstrycket genom att ge människor a-kassa, gratis utbildning och ett jämnt fördelat välstånd. Det har varit ett recept för att förhindra att människor blev protektionistiska, snåla och småsinta.

Problemet är att vi nu, när klimathotet gör samhällets förändringsbehov större än någonsin, har urholkat allt detta. Jag tror man ska se missnöjespartiernas framväxt som ett svar på samhällets minskade förmåga att hjälpa människor genom förändring. Det har skett genom ett antal aktiva politiska beslut i såväl Sverige som andra västländer.

Det hjälper inte att det är nödvändigt att strypa utsläppen om människor inte accepterar förändring. Klimatpolitiken måste alltså ta sin utgångspunkt i vad som kan göras för att få människor att gå med på att ändra sitt beteende.

Klimatomställningen är ytterligare en strukturomvandling. Vi har hanterat ett antal tidigare, med bravur. Vi behöver alltså inte uppfinna hjulet på nytt. Trygghet i förändringen kommer att vara nyckelorden. Det konkreta politiska innehållet? Vi skulle komma långt med att helt enkelt rusta upp det vi länge monterat ned.    

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.