Krönika
Flyktingpolitik
4 mars 2020 kl 05:05

Tystnad är 20-talets svar på 10-talets öppna hjärtan

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd

Det här är en opinionstext

Mycket tyder på att flyktingkrisen denna gång kommer att lösas genom gummikulor och tårgas vid gränsen, inte genom att hela Sverige skramlar.

I vad som verkar vara ett våghalsigt spel för att påverka EU öppnade nyligen Turkiet gränsen till Grekland. Det finns just nu flera miljoner flyktingar inom Turkiets gränser. Står vi således snart inför en ny flyktingkris?

Mycket har ändrats sedan 2015. På sätt och viss definierades krisen då av ett dödsfall – bilden på den lilla pojken som låg på stranden gjorde mycket för att piska upp stämningen och få folk att tala om humanism och givmildhet. Just nu är det dock ett annat sorts dödsfall som figurerar i nyheterna: den grekiska militären har nyligen skjutit ihjäl en flykting som försökte korsa gränsen, och använder sig av tårgasgranater och skarp ammunition för att hålla alla andra borta. Den som letar efter någon allmän förskräckelse, raseri eller bestörtning över detta mord vid gränsen till fästning Europa behöver dock leta länge: ledarsidorna för Sveriges största kvällstidningar tycks inte ens ha kommenterat saken ännu, och mig veterligen finns det inga planerade demonstrationer eller kändisgalor på väg. Tystnad verkar vara 20-talets svar på 10-talets öppna hjärtan.

Detta är egentligen inte särskilt förvånande. Det faktum att medelklassen numera drabbas allt mer av förnedringsvåld och barnrån har uppenbarligen gjort en hel del för att kyla ner de humanistiska impulserna. På det politiska planet är läget också extremt annorlunda från mitten på 10-talet. När Angela Merkel lanserade uttrycket ”Wir Schaffen das!” (”Vi klarar det!”) var Alternativ für Deutschland ett pyttelitet EU-kritiskt parti. Idag, ett halv decennium senare, är AfD snarare en systemhotande kraft, och både Socialdemokraterna och Kristdemokraterna blöder väljare och förtroende.

I Frankrike hyllades Emmanuel Macron en gång i tiden som en liberal förnyare som skulle återställa hoppet för EU, för frihetlighet och för progressiva, liberala värderingar. Idag har han dock knappast tid med några onödiga uppvisningar i humanism: hans parti En Marche har drabbats av en rad avhopp och skandaler, hans land har plågats i åratal av allvarliga demonstrationer och social oro, och han själv är den mest impopulära presidenten i Frankrikes historia.

I Sverige... ja, i Sverige känner vi alla till situationen just nu. Socialdemokraterna är ett parti som ligger runt 23 procent i opinionen, ett parti som nyss förlorat titeln som Sverige största parti, något som varit extremt viktigt för den egna politiska självbilden i närapå ett sekel. Hur sugen är man på att korsa 20-procentsgränsen och hamna på 19, 18, 17 procent, för medmänsklighetens skull? Mitt i en potentiell coronaepidemi?

Mycket tyder således på att flyktingkrisen denna gång kommer att lösas genom gummikulor och tårgas vid gränsen, inte genom att hela Sverige skramlar. Om folk blev upprörda av bilder på döda barn 2015 är nog chansen att de helt enkelt kommer att låtsas inte se de liknande bilderna som antagligen kommer att strömma in framöver. Man kan tycka vad man vill om det, men den svenska medelklassen har uppenbarligen tappat sitt intresse för flyktingarna i dagens läge.

Det intresset visade sig vara långt mer av en övergående nyck än vad många egentligen vill låtsas om. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 4 mars 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 4 mars 2020 kl 05:01

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd