Krönika
Offentlighetsprincipen
10 december 2019 kl 05:10

Tyko Jonsson borde vara förvaltningschefers ideal

Skribent

Daniel Persson
frilansskribent och tidigare politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån

Det här är en opinionstext

Karl-Bertil Jonssons glöggfryntlige fader Tyko Jonsson är allt det som allt för ofta fattas i svensk förvaltningskultur. Mer än något annat har han en grundmurad moraluppfattning som är baserad på regelefterlevnad: han gör inte undantag för någon samtidigt som han ser sitt eget ansvar.

Jag älskar det mesta som hör julen till. Men jag skulle klara mig utmärkt utan att behöva skriva en enda önskelista till. Allt jag önskar mig är nämligen Tyko Jonsson som chef i offentlig förvaltning.

Tyko är varuhuschef, men framför allt är han Karl-Bertil Jonssons glöggfryntlige fader i Tage Danielssons klassiska Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Visst, han kan ha väl kort stubin ibland (”Jag har närt en kommunist vid min barm”). Men mer än något annat har Tyko Jonsson en grundmurad moraluppfattning som är baserad på regelefterlevnad (”Sa och sa, det var ju min tallrik”). Han gör inte undantag för någon utan blir genuint upprörd över sin sons övertramp, samtidigt ser han sitt eget ansvar och följer sonen på ursäktsturnén. Tyko Jonsson är allt det som allt för ofta fattas i svensk förvaltningskultur.

Ett nyligt exempel på detta är skandalen i Västra Götalandsregionen. Verksamhetschefen för Sjukvårdens larmcentral, Ann-Louise Andersson, har gallrat dokument enkom i syfte att Göteborgs-Posten inte ska kunna begära ut dem. Vi vet att det är så, eftersom hon själv har sagt det.

När GP tar upp frågan med regiondirektören, Ann-Sofi Lodin, är hon medietränat kritisk till Anderssons agerande. ”Så får man ju inte göra kan jag bara säga.” ”Det skälet som de har angett till dig som du säger, det är inte okej, tycker jag.”

När Lodin får frågan om det kan få konsekvenser om man känner till regionens regler, men medvetet agerar i strid med dem svarar hon: ”Det kan jag inte svara på just nu, jag måste veta mer om vad som har hänt.”

Ingen kan kräva att Lodin ska bli domare och döma ut ett straff för en situation hon dessutom inte känner till, men att hon inte kan säga rakt ut att det faktiskt kan vara ett straffbart tjänstefel att bryta mot reglerna för att omöjliggöra granskning är skamligt.

Det här handlar inte om en tre-åring som tappar en tallrik när han hjälper till med disken. Det här handlar om en vuxen människa som med vett och vilje skickat in en elefanthjord i Glasriket. Allvarligt räcker inte för att beskriva det. Vad Andersson har gjort är ett hån mot allmänheten och mot de mest grundläggande reglerna för hur vi organiserar vårt samhälle.

Av alla missuppfattningar som florerar i modern tid är en av de värsta att medierna skulle vara offentlig sektors fiende. Det är precis tvärtom. Båda finns till för att tjäna allmänheten och demokratin. Journalistik är det enda sätt medborgarna har att hålla politiker och offentliga verksamheter hederliga –eftersom kunskap är grunden för ansvarsutkrävande.

Riktlinjer och värdegrunder hjälper inte där de behövs och organisationer som ständigt söker systemfel, när människor gör fel, stödjer bara dem som är olämpliga för sina uppdrag. Den som avsiktligt agerar så här allvarligt förtjänar att få hjälp i att skiljas från sina uppgifter. En julklapp god som någon. I dagens Sverige vore det dessvärre mer uppseendeväckande om Andersson fick en varning och Lodin en informell tillsägelse.

Därför önskar jag mig en Tyko Jonsson som rosenröd kan ropa: ”Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!” Men jag får väl vara glad om jag får lukta glöggen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 10 december 2019 kl 05:10
Uppdaterad: 10 december 2019 kl 05:07

Skribent

Daniel Persson
frilansskribent och tidigare politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån