Krönika
Migration
11 oktober 2019 kl 05:05

Tvingad solidaritet är inte absurt

Ylva Johansson har delvis rätt om migrationspolitiken. Dessutom är tvingande solidaritet något väldigt fint och därtill grunden för det moderna Sverige.

Ylva Johansson har fått mycket uppmärksamhet för att ha sagt att migrationspolitiken i EU bör präglas av tvingande solidaritet – alltså att alla länder i unionen ska dela på ansvaret att ta emot flyktingar. Kritiken lät såklart inte vänta på sig och den har tagit sig främst två uttryck. Det finns de som menar att hon har fel i sak och att de olika länderna själva måste få bestämma över mottagandet och så finns det kritiker som menar att bara orden, ”tvingande solidaritet”, är självmotsägande och något absurt. För är något tvingande kan det inte vara solidaritet. Den senare invändningen har bland annat lagts fram av Timbro.

Den första invändningen går att diskutera, personligen tycker jag att Johansson delvis har rätt och min invändning är att hela migrationspolitiken borde ligga på EU-nivå. Dels eftersom ett uppehållstillstånd efter fem år i praktiken är ett uppehållstillstånd som gäller i hela EU och dels eftersom migrationspolitiken redan idag handlar om unionens yttre gränser och då asyl ska sökas i första land innebär det ett alldeles omöjlig uppdrag för de länder det handlar om. Asyl bör beviljas av EU och placeringen av flyktingar bör göras av EU.

Den andra invändningen är bara fel. Tvingande solidaritet är inte en självmotsägelse. Tvingande solidaritet är inget absurt. Tvingande solidaritet är något väldigt fint och dessutom grunden för det moderna Sverige. Faktum är att tvingande solidaritet är grunden för alla samhällen och så länge tvingande solidaritet tillämpas av en demokrati så är det bland det finaste vi har.

Kritiken bygger på en sammanblandning av solidarisk som ett positivt laddat karaktärsdrag och solidaritet som praktik. Att vi har en skattefinansierad välfärd är tvingande solidaritet. Du betalar inte bara skatt för att det är roligt att vara solidarisk utan också för att det föreligger ett tvång. Du håller inte hastighetsgränserna bara för att du tycker alla bilister förtjänar en jämnt flöde i trafiken utan, ibland i alla fall, för att det föreligger ett tvång. Du låter inte barn och svårt skadade eller sjuka gå före dig på akuten av ren och obefläckad altruism utan också för att sjukhuset tillämpar tvingande solidaritet och låter dig sitta och vänta en stund till med din stukade tumme. Ja, det sista gäller såklart inte just dig, kära läsare, men som en som hängt en del på akutavdelningar kan jag säga att utan tvingande solidaritet hade det inte fungerat. Alls.

Den politiska diskussionen i stort handlar inte om huruvida vi ska ha tvingande solidaritet eller inte utan om hur långt den tvingande solidariteten ska sträcka sig. Personer till höger brukar vilja att den ska omfatta så lite som möjligt och personer till vänster att ungefär allt ska omfattas. I Sverige är det väldigt ovanligt att hitta någon som är helt och hållet emot tvingande solidaritet. Till och med inbitna libertarianer brukar tycka att en liten polisstyrka måste vi nog hålla oss med i alla fall. 

Det vi har att lära oss av det här är att det är bra att analysera ett begrepp innan man kritiserar det. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.