Demokrati

Tur att det hatiska talet hölls offentligt

När jag lyssnade på Turkiska Riksförbundets vice ordförandes tal om död och hundar slogs jag plötsligt av att talet var så förfärligt att det paradoxalt nog var tur att han höll det. Inte minst tur för armenierna. Det är viktigt att få veta vilka idéer som finns därute, även om de är förfärliga.

Talet som den nu avgångne vice ordföranden för Turkiska Riksförbundet höll på Sergels torg i lördags var magstarkt. Inför en liten men skapligt entusiastiskt publik sades att armeniska hundar borde dö och att tiden var inne att visa svenskar och skandinaver vad turkarna står för.

Nåväl, gissningsvis har flertalet svenskar och skandinaver varken intresse eller historiekunskaper nog för att engageras i frågan om vad turkar står för eller vad de kan ha för otalt med armenier. Men att på torgmöten önska död åt andra folk och hota med att man minsann kan låta blodet rinna är en annan femma. Att hetsa mot folkgrupper är visserligen förfärligt, men bör det också vara olagligt?

Argumenten mot hetslagstiftning brukar följa John Stuart Mills försvar av friheten att yttra även det befängda och stötande. De sanna idéerna hittar man genom att utsätta dem för prövning genom öppen argumentation, som en ständigt pågående utslagsturnering. Dessutom hålls värderingar i trim genom att ifrågasättas. En idé som man aldrig behöver försvara tappar livskraft och stelnar till en dogm.

Det ligger mycket i det. Men bär det hela vägen? Jag tror inte att någon på fullt allvar menar att det skulle vara en värdefull tankeövning att pröva argumenten för och emot att förklara folk för hundar och låta blodet rinna. Det är idéer som sedan länge är utforskade, tyvärr även beprövade och har funnits vara helt utan värde. På det planet ligger det inget värdefullt i att ha öppna debatter där vi utforskar frågan om det kan vara dags för folkmord.

Visserligen är det en snål tolkning av kritiken mot hetsförbud. Även om dessa idéer i sig är uppenbart tomma på värdefullt innehåll menar man att det just därför är så möjligt att bekämpa dem med vanliga argument. Man verkar utgå ifrån att eventuellt hetsande inte får någon samhällseffekt. Om risken att hets- och folkmordstankar på riktigt skulle kunna få grepp om breda folklager tror jag att förbudskritiken snabbt skulle avklinga. Men nu är det en princip som vi, så att säga, har råd att upprätthålla.

Om vi har råd, vem är det i så fall som betalar? Det är den här aspekten som besvärar mig. Vore det välförankrade, resursstarka grupper som av principiella frihetsskäl fick tugga i sig att det ibland stod dårfinkar på Sergels torg och skrek att de borde dö så vore det sin sak. Men nu handlar det normalt om olika minoriteter som redan kan vara illa sedda. Där vacklar jag i övertygelsen om att Mill har landat rätt.

Men är man svag i tron kan man också svänga igen. När jag lyssnade på vice ordförandens tal om död och hundar slogs jag plötsligt av att talet var så förfärligt att det var tur att han höll det. Inte minst tur för armenierna. Paradoxalt nog var talet värdefullt just därför att idéerna var helt värdelösa. Tack och lov att tankarna kom ut i fria luften och dokumenterades. Och så bra att det fanns en publik av, gissar jag, föreningsmedlemmar framför som fick visa sina reaktioner. Rimligen har det låtit ungefär likadant på interna sammankomster förut.

För hets eller inte, det är oumbärligt att ha en korrekt bild av hur andra människor tänker. Idéerna finns där även om vi inte får kännedom om dem och de är svåra att belägga. Att någon basunerar ut dem ger viktig, om än otrevlig information.

För hets eller inte, det är oumbärligt att ha en korrekt bild av hur andra människor tänker.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.