Klimat

Tunn plånbok går före smältande glaciärer

Det är så uppenbart att något måste göras. Men i Frankrike protesterar man. Människors motstånd mot höjda bensinpriser kan inte avfärdas. Här hade politiken kunnat vara smartare. 

I Frankrike har de så kallade Gula västarna nu protesterat i en månads tid. Det hela började som en protest mot bensin- och dieselpriserna, som stigit både av marknadsskäl och på grund av skattehöjningar från regeringen. Syftet med de senare är klimatpolitiskt; för att underlätta omställningen till en fossilfri fordonsflotta.

Samtidigt inleddes nyss FN:s klimattoppmöte i Polen. I Sverige rapporteras att glaciärerna smälte rekordmycket i somras. I världen att 2018 kommer att bli det fjärde varmaste året som någonsin uppmätts.

Det är så uppenbart att något måste göras. Men i Frankrike protesterar man. Omfattningen har jämförts med 1968. Hundratusentals människor har demonstrerat, flera personer har dött och skadegörelsen är omfattande.

Det har kallats för ett agrart skatteuppror. Människor utanför tätorternas centra är beroende av bilen, inte sällan för att arbetspendla långa sträckor. Samtidigt är klyftan mellan stad och land stor och växande i Frankrike, precis som i andra västländer, vilket har att göra med en svårstoppbar strukturomvandling. De gula västarnas protester började alltså i periferin men spred sig och blev snabbt en allmän protest mot höga levnadsomkostnader och en politik som inte uppfattas stå på den lilla människans sida.

Upproret verkar på många sätt typiskt för vår tid: utan tydlig organisation eller skarpt program, format av den flyktiga logiken i sociala medier, med en bred uppställning oheliga allianser bland anhängarna (som verkar sortera in längs hela det politiska spektrumet) och med stark betoning på allmän destruktivitet.  

Det akuta behovet av omställning som klimathotet medför får många människor att efterlysa ett starkare politiskt ledarskap. Det är vanligt att vara kritisk mot politiker för att de inte gör tillräckligt mycket. Och visst är det lätt att förstå frustrationen, när det bokstavligen handlar om liv och död. Men de franska bensinprisprotesterna visar varför det inte är enkelt.

Kärnan i en demokrati är denna: politiken blir vad människor – inte politiker - gör den till. Om inte breda grupper driver på för förändring kommer den inte till stånd. Det är liksom hela poängen; demokratiska politiker kan inte driva en agenda som saknar stöd. Och motståndet mot förändring är stort. Inte bara bland de starka ekonomiska intressen som förvisso är högst bidragande till att inte mer händer. För en helt vanlig fransman, som inte svälter men som saknar marginaler, är det mer akut att plånboken blir märkbart tunnare från en månad till en annan än att tidningarna skriver att jordens medeltemperatur ökat si och så mycket. Särskilt om man redan upplever sig lämnad på efterkälken. Vilket är en känsla samtiden verkar ingjuta i alltfler av oss.

En framgångsrik klimatrörelse måste bygga på mer av den sortens psykologiska förståelse. Människors motstånd mot höjda bensinpriser kan inte avfärdas, men däremot motas med exempelvis kollektivtrafiksatsningar, subventionerade månadskort och förändringar på arbetsmarknaden som minskar behovet av pendling. Politik är det möjligas konst, inte det rättas. Det gäller även klimatpolitiken.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.