Antisemitism

Trovärdiga antirasister sprider inte antisemitism

Ingen svensk politiker med självbevarelsedrift skulle kalla sig antisemit. Men alltför många har en blind fläck när det gäller just antisemitism. 

Krönika

”Leve Palestina! Krossa sionismen!” ropar SSU när Socialdemokraterna i Malmö på första maj demonstrerar mot, förmodar jag, det elände Moderaterna orsakade under de sex av de senaste hundra åren de styrde staden. Sionism är ett brett begrepp och det finns många olika inriktningar. Den gemensamma nämnaren är tanken att judar ska kunna bosätta sig i det område på jorden som de kopplar sin historia och kultur till. Den som sjunger om en motsättning mellan Palestina och sionismen önskar sig alltså om ett land där judar inte ska kunna bo. Det är inte Israelkritik. Det är en önskan om etnisk rensning. 

Man kan tycka att Socialdemokraterna borde ha lärt sig att vara mer försiktiga. Inte minst i Malmö som är internationellt omtalad för galopperande antisemitism. Jag vet hur hårt Socialdemokraterna i staden arbetat för att öka judars trygghet och för att återbygga ett raserat förtroende. Detta i dialog och samarbete med den judiska församlingen. De borde veta bättre. 

Jag höll mitt första offentliga tal på en kippavandring. Vi gick från Malmös synagoga – för övrigt en av stadens vackraste byggnader – till Möllevångstorget för att visa att judar inte ska behöva vara rädda för att visa sin judiska identitet offentligt. Jag hade bara tänkt prata om vikten av en konsekvent antirasism i allt men det gick inte att låta bli att påpeka att det i främsta ledet gick en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande som flera gånger har uttalat sig antisemitiskt, en kommunstyrelseledamot som skrivit om en europeisk-judisk konspiration, och en kulturnämndsordförande som delat antisemitiska propagandabilder på Facebook. Personer som bidrar till att normalisera antisemitismen ser ingen målkonflikt i att delta i manifestationer mot den.

Det finns ett hyckleri inom den svenska politiken när det gäller Israel och Palestina. Ingen bekänner sig öppet till antisemitismen, så korkad är ingen, men att posera med kartor där Israel är utraderat är sånt som bara råkar hända. Feministiskt Initiativs riksdagskandidat Oldoz Javidi drömde om ett Palestina från vilket judarna flyttat till USA och när det så sakteliga börjar gå upp för partiet att det nog är antisemitism så lovar de bot och bättring och studiecirklar. Och så nu i veckan talar deras EU-parlamentariker Soraya Post om den judiska lobbyn. Uppenbarligen fungerade inte studiecirklarna. Kan det vara så illa att makthavare sprider antisemitiska myter utan att förstå vad de gör?

Malmö-SSU:s önskan om en krossad sionism lär inte infrias. Man har försökt krossa tanken på en trygg plats för judar sedan Moses ledde dem ut ur Egypten och än har ingen lyckats. Men när antisemitismen åter normaliseras i Europa blir otryggheten för judarna här större. Vi kan inte vara så historielösa att vi inte inser vad som händer om vi inte bromsar. Om vi inte har en absolut nolltolerans. 

Det pratas mycket om Sverigedemokraterna, alltför mycket, och de målas i bruna färger för att förknippa dem med nazister och fascister från Europa för hundra år sedan. Visst, vi får inte glömma den parlamentariska rasismens rötter men svenska politiker som vill vara trovärdiga i detta kan inte envisas med att ha en blind fläck för just en speciell typ av rasism. Den mot judar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.