Ensamkommande

Tror vi att bara Sverige är ett land värt att leva i?

Visst är Sverige en jämförelsevis rik och trygg plats att leva på men tryggheten föder också en övertygelse om att vårt land är det enda som är värt att leva i, vilket i sin tur föder en politik som lockar människor genom faror eller till utsiktslösa liv. 

Sverige är fantastiskt och bäst i världen att leva i! Splittra era familjer, skicka bort era tonåringar, låt dem utsättas för allsköns faror och som ankarbarn bära ansvaret för hela familjens försörjning och återförening!

Hårdraget är det kontentan av den dom där Kammarrätten i Sundsvalls ger en yngling rätt till socialbidrag för att bekosta ansökningsavgiften som hans etiopiska familj måste betala för att försöka återförenas i Sverige.

När människor förr längtade efter ett bättre liv lämnades frun och barnen i hemlandet medan familjeförsörjaren åkte utomlands för att arbeta, skicka hem pengar, etablera sig och så småningom kanske erbjuda familjen ett hem i det nya landet. Att som vuxen fatta ett sådant beslut är en sak, att göra det som barn är något helt annat.

2015 sökte 35 369 ensamkommande barn asyl i Sverige – företrädesvis från Afganistan följt av Somalia, Syrien, Marocko, Etiopien och Albanien. 2016 var siffran 2 199, men fortfarande är den svenska inställningen sådan att man tycker så synd om de ankarbarn som kommer att man med sitt handlande i förlängningen uppmuntrar ännu fler familjers splittring.   

Svenskar kallar inte som president Trump andra länder för "shithole countries" – men de gör det i handling. Visst är Sverige en jämförelsevis rik och trygg plats att leva på men tryggheten föder också en övertygelse om att vårt land är det enda som är värt att leva i.

Att ensamkommande ska få stanna blir ibland ett självändamål. I ett tragiskt fall i Blekinge tingsrätt drog sig en kvinna med en ensamkommande ung man inneboende att polisanmäla hans övergrepp mot hennes 12-åriga dotter av rädsla att han skulle skickas tillbaka till sitt hemland.

Det finns ett von oben-tänk hos dem som vill rädda alla, en idé om att alla andra platser än Sverige är obeboeliga, som om lycka mest är kopplat till snygga skor och senaste iPhonen. Och att den allra högsta lyckan är att få bli svensk.

Visst är förhållandena i många länder svåra men det betyder inte att man inte kan leva ett bra liv ändå. Ibland är de fruktansvärda och då har man all rätt att söka asyl, vilket främst handlar om att under en tid få skydd och inte automatiskt är en emigreringsmöjlighet.

När IS härjade som värst besökte en väninna flyktinglägren i Kurdistan. Hon hävdade att det trots armodet fanns en sammanhållning mellan människor och en grund att stå på, särskilt för barn och unga. De som lämnade lägret och åkte mot Europa tappade lätt fotfästet och gled in i depression och missbruk. Inte alla, så klart, men svensken underskattar vad som är värdefullt i ett människoliv. Jag förstår desperation, krig och förföljelse. Jag förstår även viljan att pröva lyckan i ett annat land bara föra att man vill. Men då måste man vilja det själv, inte bli ivägskickad av familjen eller klanen. Man bör också känna ett minimum av lojalitet till den nya platsen, en vilja att ge och ta. Nu känns det som att Sverige i sin iver att hjälpa alla knäcker både sin rygg och många av de människor som kommer hit. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.