Psykiatern Anders Hansens sommarprat i P1 är ett av årets mest omtalade, och det är inte så konstigt. Budskapet är svindlande: Fysisk träning har en så påtaglig och numera så välbelagd effekt på vår hjärna och vårt psykiska välmående att det är befogat att tala om en medicinsk sensation. Träning kan bidra till att förebygga demens, stärka den kognitiva kapaciteten, lindra depression och ångest, och hjälpa patienter med flertalet neuropsykiatriska diagnoser.
– Träning är förmodligen den viktigaste medicin vi har, säger Anders Hansen när jag ringer upp honom på telefon.
– Att träning är viktigt för välmåendet är i sig ingen ny kunskap. Däremot har medicinsk forskning, särskilt de senaste decennierna, gett en allt tydligare bild av exakt hur viktig motionen är för vårt psykiska välmående.
Han nämner några datapunkter: En studie visade att den kreativa förmågan i en testgrupp som tränade kunde höjas med 60 procent, under vissa förutsättningar. För patienter med mild till medelsvår depression kan fysisk aktivitet ha samma effekt som antidepressiv medicin. (Mer om forskningen kring träning finns i Hansens bok Hjärnstark från 2016).
– Men jag vill verkligen understryka att man inte ska dra ner på sin medicin utan att tala med sin läkare först.
Allt detta är förstås viktigt på det individuella planet: Försök att träna om du mår dåligt, och försök att få ut farmor på en promenad så länge det är möjligt.
Men de rön som Anders Hansen talar om borde också få långtgående konsekvenser på samhällsnivå – i alltifrån stadsbyggnad till hur skolan bemöter barn med neuropsykiatriska funktionshinder.
Delvis tas träning redan på större allvar, säger Anders Hansen, särskilt inom vården:
– Det finns flera regioner som jobbar väldigt bra med det här numera. I Örebro arbetar man till exempel systematiskt med fysisk aktivitet för tonåringar med ångest. På vissa demensboenden är man väldigt bra på att aktivera de äldre.
– Utmaningen är fortfarande att få ut de här rönen till allmänheten –– och förklara att det här inte är hälsofloskler eller spekulation. När jag talar med kolleger inom psykiatrin säger de att det fortfarande är ett problem att patienter inte vet om att träning är som vilken annan terapi som helst. Det är inte så att piller är ”på riktigt” och träning är frivilligt.
Läs också Artikeln
Alltså får vi en paradoxal situation där vi alltså vet mer än någonsin om hur avgörande den fysiska motionen är – samtidigt som vi förmodligen rör oss mindre än någonsin tidigare i vår arts historia. Och vi har förstås aldrig behandlats med så mycket antidepressiva, ångestdämpande och adhd-medicin som vi gör i dag.
– Det här är kanske det området där de här rönen behövs som mest. Om man skulle sätta in träning som terapi bara till en grupp så skulle det verkligen vara barn med adhd. De här barnen kan prestera i nivå med barn som inte har diagnosen, om de bara tränar en halvtimme på morgonen före skolan. Medicin gör tveklöst nytta för en del med adhd men vi missar alternativen.
En halvtimmes träning i stället för att behandla barn med läkemedel baserade på amfetamin eller amfetaminliknande substanser. Det är något som skolan skulle ta på stort allvar.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.