Till sist blev även Sverige som de andra

Sverige har infört mycket hårdare restriktioner för att försöka få bukt med spridningen av covid-19. Kanske illustrerar det att det, trots allt, varken var något särskilt unikt eller svenskt med den unika svenska strategin. Vårt land rör sig – om än med ganska stor fördröjning – i samma riktning som andra västländer.

Den svenska nationalismen gjorde under lång tid sitt för att dölja detta faktum. Under det första halvåret var det mycket prat om att ”låta Sverige vara Sverige”. Snart skulle minsann resten av världen följa efter oss, när de väl såg precis hur genialisk och vetenskapligt underbyggd vår egen epidemiologiska Sonderweg faktiskt var. I dag är dessa förhoppningar helt slagna i spillror; de optimistiska drömmarna om Sverige som förebild och världsledare har återigen – precis som med flyktinginvandringen – tvingats upp på hyllan.

Poängen här är inte ett billigt ”vad var det vi sa?”. Det har nu blivit tydligt att Sveriges öde återigen är att följa efter snarare än att leda. Plötsligt blir det således mycket mer intressant att tala om hur covid-19 påverkat det politiska livet i andra länder, eftersom samma trender även kan komma hit, om än med viss fördröjning.

Den absolut viktigaste insikten är att hanteringen av covid-19 blir allt mer politiskt splittrande (kanske till och med... infekterad?) i resten av västvärlden. Detta av minst två skäl: för det första, drar folk olika slutsatser, när det kommer till avvägningen mellan människoliv och ekonomisk påverkan (som i sin tur har mycket stor effekt på människoliv).

Denna debatt känns även igen från Sverige, då en stor del av förklaringen till Sveriges Sonderweg var att nedstängningar också kostade människoliv – om än indirekt. Över tid har det som många anade dessutom bekräftats: nedstängningar får stora ekonomiska effekter, som fördelas ojämlikt. Mycket förenklat: de fattigaste drabbas hårdast och medelklassen drabbas mycket mindre. Detta leder över tid till växande politiska konfliktlinjer.

Den andra anledningen till varför covid-19 alltmer blir till en tickande politisk bomb utanför Sverige är dock mer intressant. Covid identifieras nämligen mer och mer som en ”möjlighet”, som något inherent politiskt, som en ursäkt eller anledning att ta tag i en massa andra frågor som tidigare inte varit möjliga att få genomslag för. Det mest uppenbara exemplet på denna trend är World Economic Forum, en mycket välkänd NGO, som just nu driver tesen om ”The Great Reset”, där covidepidemin tas som intäkt för att västerlandets samhällsinstitutioner behöver reformeras eller stöpas om i grunden.

Västvärlden präglades redan innan denna pandemi av en växande konflikt mellan olika sorters teknokrater och populister. Pandemin avbröt denna konfliktlinje under en kort period, varefter den snarare började förstärkas. Partiet UKIP – efter att ha vunnit i brexitfrågan – profilerar sig exempelvis i dag som de enda riktiga motståndarna till en lockdownpolitik som strukturellt gynnar medelklassen samtidigt som den ruinerar vanliga arbetare. 

Den svenska nationalchauvinismen – Alle man på däck! Stå bakom kaptenen! – gjorde covid-19 till något politiskt enande, snarare än splittrande, under 2020. I Sverige, till skillnad från resten av väst, har frågan inte reducerats till ännu en i raden av frågor som ställer ”populister” mot det politiska ”etablissemanget”. Men om de senaste åren har lärt oss något, så är det att allt som är unikt svenskt verkar ha ett tämligen kort bäst före-datum. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.