Tiggeriförbud Nyheter och debatt

Tiggerilicens är den sämsta tänkbara lösningen

Det senaste påfundet för att stävja tiggeri är att man i exempelvis Eskilstuna och Katrineholms kommun har infört eller vill införa ”tiggerilicenser”. Tanken är att detta är ett mer humanistiskt och rättvist sätt att hantera tiggeri än förbud. Men ett sådant system riskerar dock leda till att de allra mest utsatta tiggarna slås ut, medan de med resurser legitimeras. 

Gästkrönika

Fru Justitia, romersk gudinna och själva symbolen för rättvisan, avtecknas ofta med ett svärd i ena handen och en våg i den andra. Svärdet symboliserar statens makt över människorna. Vågen är en metafor för proportionalitet, att olika principer måste vägas mot varandra. Endast när vågskålen är balanserad kan verklig rättvisa skipas.

Tiggeriet är äldre än Fru Justitia själv, även om det här i Sverige är en fråga som främst diskuterats under de senaste åren i takt med att gatubilden förändrats. Debatten är polariserad; i ena lägret finns de som förespråkar ett totalförbud mot tiggeri, i andra de som inte ser några problem. Konflikten är dock förenklad och tar inte hänsyn till att det i grunden handlar om två olika principer som behöver balanseras för att frågan ska kunna hanteras rätt.

Den första principen är att det är fel att i onödan tigga av andra. Den som kan bör ta hand om sig själv och inte försörjas av andras välvilja. Men för den som inte kan arbeta eller få det offentligas stöd, vad göra? Här kommer den andra principen in, som säger att vi inte kan ställa samma krav på den vars enda möjlighet är att be andra om hjälp. För hur skulle vi kunna förbjuda någon som inte har ett val?

Med dessa principer i åtanke borde ett tiggeriförbud kunna vara försvarligt, om det kombineras med att först ge valmöjligheter för tiggaren att ta sig ur sin situation. Om någon tvingas tigga på gatan bör förstås första prioritet vara att erbjuda mat och husrum för natten. På längre sikt bör det även erbjudas information och insatser som syftar till att personen ska förväntas klara sig själv. Ibland är kanske hjälpen en biljett till hemlandet som har ansvar för sin medborgare.

Om den som tigger avböjer hjälpen, eller inte är i nöd – ja, då kan det i det läget vara rimligt att neka honom rätten att tigga. Han har ju då gjort ett aktivt val att hellre leva på andra än att ta emot hjälp och försöka reda sig själv. Bestämmer sig politikerna å andra sidan för att inte erbjuda något stöd till tiggarna vore det fel att bara förbjuda tiggeri. I ett rättvist samhälle måste det helt enkelt finnas proportionalitet mellan de valmöjligheter vi erbjuder utsatta människor och i vilken mån vi ställer krav på dem.

Sedan 1 augusti tillämpas i Eskilstuna avgiftsbelagda tiggerilicenser. Ett tiggeritillstånd kostar 250 kronor och räcker som längst i 3 månader. Med en licens kommer förstås främst tiggare som har resurser och förståelse för byråkratin att premieras. Att det handlar om att byråkratisera och försvåra uttalas också utan omsvep av kommunalrådet Jimmy Jansson (S). Resultatet av systemet är förstås att de utan kunskap eller de som inte kan betala avgiften kommer att slås ut, och i praktiken förbjudas att be andra om en slant.

Tiggerilicenser försvårar för de mest utsatta som inte har något val, men legitimerar samtidigt tiggeriet för de som faktiskt har vissa resurser och som skulle klara sig bättre på arbetsmarknaden eller i sina hemländer. Istället för balans mellan två principer blir utfallet det sämsta möjliga av båda.

Jag undrar vad Fru Justitia hade sagt om den lösningen. 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.