Talet till nationen som statsministern kunde ha hållit

Jag vänder mig till er, medborgare och andra boende i Sverige, i en svår tid där vi ännu har de svåraste dagarna framför oss. Myndigheternas åtgärder kommer inte kunna stoppa virusepidemin, men tillsammans kan vi bromsa den. 

Lägst risk för svår sjukdom har barnen. För unga vuxna är den individuella risken liten, men eftersom så många kommer insjukna kommer även en del unga människor behöva intensivvård och jag kan inte lova att alla dessa överlever.

Dödligheten beror inte bara på sjukdomen i sig, den kommer också variera utifrån vilken vård som kan erbjudas. Det är stor risk att alla inte kan få den avancerade vård vi skulle önska.

Vi räknar inte med att tillgången till syrgas kommer sina, och alla som behöver intravenös vätska kommer kunna få det. Men landet har ett begränsat antal respiratorer, och även om vi skulle få tag i fler, kommer det vara brist på kompetent personal som kan ge intensivvård.

Även om vi tror och hoppas att vårt land inte ska drabbas lika hårt som Italien, Spanien och New York, är det stor risk att även våra läkare måste prioritera, måste välja vilken patient som har störst chans att bli frisk efter behandling i respirator eller Ecmo.

För mycket gamla eller tidigare mycket sjuka patienter behöver inte valet vara så svårt. Vi kan erbjuda god lindring i livets slutskede, i stället för en plågsam behandling med föga hopp om en annan utgång. Men i värsta fall måste läkaren i valet mellan två patienter peka ut den som har bäst chanser, trots att vi i mer normala tider hade erbjudit intensivvård till båda.

Dessa valsituationer kommer ställa läkarna inför svåra dilemman, och de måste fatta tunga avgöranden med stöd av framtagna etiska riktlinjer. Besluten måste sedan accepteras, även när de drabbar nära och kära. Hot eller våld mot sjukvårdspersonal kommer bestraffas.

Landets politiska ledning och våra myndigheter försöker göra sitt yttersta i en kris utan motstycke i fredstid. Vi måste fatta beslut trots osäkerhet och ett otillräckligt faktagrundlag. Som företrädare för landets styre vill jag dock be om ursäkt för en del felbedömningar och tidigare underlåtenhet. 

Vi underskattade hur snabbt smittan skulle få fäste i Sverige. Vi har bitvis kommit med motsägelsefulla eller svårbegripliga besked där kommunikationen av våra planer kunde varit ärligare, med större transparens om vilka fakta vi byggde besluten på.

Vi har kommit med alltför tvärsäkra uttalanden när vi i själva verket var osäkra, och förtroendet har förstås påverkats negativt när verkligheten ibland visat att vi hade fel. Och inte minst har vi underlåtit att bygga upp beredskapslager med skyddsutrustning. Det är genant att det måste tillverkas skyddsvisir genom hemslöjd med kontorsmateriel.

Från och med nu kommer våra besked till landet vara ärligare, men därför också verka osäkrare. Sannolikt befinner vi oss bara i stormens början, och vi har en svår tid framför oss innan epidemin bedarrar. Med gemensamma uppoffringar, ärlighet, tålamod, solidaritet, övervinner vi krisen. Därefter får vi hedra de släktingar, vänner och kollegor vi förlorat, genom att få nationen på fötter igen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.