Krönika
Demokrati
12 maj 2015 kl 07:12

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Tänk om lokalpolitikerna slutade att ställa upp?

Vid minsta snedsteg står journalister och politiska skribenter redo att hugga. Kommuninvånarna klagar. Rikspolitikerna lovar saker och lägger över ansvaret på kommunerna. Lokalpolitiker engagerar sig för att vi alla ska få det bättre, men får skäll från alla håll.

Vad associerar folk med kommunpolitiker? Ser vi framför oss en inkompetent pamp som i SVT:s gamla humorserie “Starke man”? Som gärna slösar skattepengar på att sätta kommunen ”på kartan”, och som tycks ägna sig åt mygel så fort man vänder ryggen till.

Visst finns skräckexempel. Men i regel är lokalpolitiker genuint engagerade för att människor ska få det bättre. De tar ansvar för skola, äldreomsorg och socialtjänst, och sköter frågor som exempelvis bygglov, gator och renhållning. De svarar tålmodigt på inkomna medborgarförslag och lyssnar på kommuninvånare som klagar på allt mellan himmel och jord.

Och vid minsta lilla snedsteg står vi journalister och politiska skribenter redo att hugga (jag är i allra högsta grad medskyldig). Rätt vad det är kan Uppdrag granskning knacka på och vifta med någon restaurangnota som avslöjar att politikerna i någon nämnd minsann tagit en drink till konferensmiddagen…

Ständigt kämpar partierna med att försöka locka kvinnor, ungdomar och invandrare - folk som skiljer sig från ”normen” – till kommunpolitiken. I samband med valen gör medierna kartläggningar om vilka partier som är ”bäst” respektive ”sämst”. Sämst ”mångfaldsrepresentation” på vallistorna innebär dumstrut i skamvrån.

Men i stället för att hacka på dem som faktiskt ställer upp för det lokala samhället, inte sällan äldre personer, borde vi ge dem en eloge. I stället för att klaga på dem som tar sitt samhällsansvar: fråga dem som inte gör det, varför de inte engagerar sig. Det är faktiskt inte lokalpolitikernas fel att Pelle, 19, inte ”pallar” rösta.

Sanningen är att det inte är så roligt att bläddra i tradiga nämndehandlingar. Det är inte alltid så kul att ägna kvällar åt lokalpolitiska möten.

Till råga på allt dinglar kraven från högre ort ner. Rikspolitikerna lovar diverse garantier som kommunerna sedan blir skyldiga att verkställa. ”Rikspolitikerna framstår som alla goda gåvors givare medan kommunerna får stå vid skampålen.”, som Expressens Anna Dahlberg nyligen uttryckte det (2/5 2015). Det är lätt att som rikspolitiker vara visionär och dela ut önskelistor. Att kräva en laga-mat-garanti för äldre, ännu ett ”lyft” för skolan eller en bättre integration av nyanlända, är lätt när man befinner sig på avstånd. Att som kommunalråd sitta med de praktiska bekymren i knät, är svårare.

Addera dessutom att närheten till kommuninvånarna både kan vara fantastisk och mindre fantastisk. Skellefteås kommunalråd Lorents Burman nämnde i en intervju att ”visst tänker man sig för, jag vill inte gå ensam genom stan en lördagsnatt.” (Norran 5/8 2014). Det gäller nog många kommunalråd.

Tänk om landets lokalpolitiker slutade att ställa upp? Så oerhört fattig demokratin skulle bli.

Är du en av dem? Varmt tack!

Är du en politikerföraktande medborgare med kravlistan redo? Svara i stället på vad du själv gör för ditt samhälle.

Utan dessa lokalsamhällets hjältar blir demokratin oerhört fattig.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 12 maj 2015 kl 07:12
Uppdaterad: 17 maj 2016 kl 08:41