Krönika
Vårdpersonal
15 juni 2020 kl 12:14

Ta inte vården som gisslan för att fördöma dem som protesterar

Skribent

Jona Elings Knutsson
specialistläkare och författare

Det här är en opinionstext

Den senaste veckan har allsköns tyckare ställt demonstranter mot vårdpersonal. Men det finns ingen motsättning. Ta inte oss som arbetar i vården som gisslan för er rasism.

Under pågående pandemi med förbud mot att samlas fler än 50 personer arrangeras stora demonstrationer mot rasism i landets större städer. Demonstranterna har alltså – i likhet med människor i parker, på uteserveringar och i kön till Ikea – inte hörsammat covid-regeln. Samtidigt är rätten att mötas och uttrycka sin åsikt grundlagsskyddad. Rätten att tillsammans med massor av andra bli full i kvällssolen på en filt har inte samma juridiska ställning. Men ett fel gör inte ett annat fel rätt. Ur smittskyddssynpunkt är demonstrationerna riskabla.

Desto mer angeläget att försöka förstå varför demonstranterna demonstrerar, trots att det innebär att de riskerar att smittas och i förlängningen dö av covid. Det krävs något alldeles extra för att vara beredd att offra sitt eget eller sina kamraters liv. Och det stavas rasism. 

Demonstrationerna kan ses som en resning i kölvattnet efter att George Floyd mördats av polis i Minneapolis. Detta har dock kritiserats i Sverige, av människor som menar att vi alls inte har det som i USA. Det är förvisso sant att rasismen tar sig olika uttryck. Men även här finns rasism, så allvarlig att människor tar kampen mot den med risk för hälsa och liv. ”Man kan ju inte leva bara för att inte dö”, som någon förklarade på sociala medier.

Om ni trodde att polisvåld bara förekommer i USA finns från demonstrationerna nu flertalet videor som visar på motsatsen. I klippen ses unga, obeväpnade människor misshandlas brutalt med pepparspray och batongslag. Men polisvåldet startade inte med demonstrationerna utan har funnits under lång tid. Har du inte hört talas om det? Tänkte just det. För de som utsätts för rasism blir sällan lyssnade på.

Steg ett är alltså inte att klaga, kritisera och fördöma. Steg ett är att lyssna, sätta sig in i och försöka förstå. Jag har själv mycket att lära. Som läkare har jag dock förstått några saker: rasism är en hälsofara. Att utsättas för diskriminering försämrar både mental och fysisk hälsa. Att demonstrera mot rasism under en pandemi ökar risken för smittspridning, men kan även minska rasismens skadeverkningar. Som i så många andra fall gäller det att kunna hålla flera saker i huvudet samtidigt.

Om alla som kritiserar demonstranterna genast skulle ta krafttag mot rasismen skulle demonstrationerna sannolikt bli överflödiga. De som vill stoppa demonstrationerna gör alltså bäst i att göra allt för att få ett slut på rasismen. Att ta oss som arbetar i vården som gisslan för att uttrycka sin avsky mot demonstranterna är ohederligt. I USA deltar sjukvårdspersonal nu i kampen mot rasism både på gatorna och på sjukhusen. Trots att covid är ett akut hot mot den globala hälsan, är smittan tyvärr långt ifrån det enda hotet.

Men vården är heller inte fri från rasism. En man i Västra Götaland med hjärnblödning avfärdades med ”kulturell svimning” och avled. Inom mitt område, förlossningsvård och gynekologi, vet vi att mödradödligheten i Sverige är betydligt högre bland kvinnor födda i låginkomstländer. Det senare exemplet beror förhoppningsvis inte på utstuderad rasism bland vårdpersonal, lik förbaskat är det inte acceptabelt.

Innan du spricker av ilska och tar till tangentbordet för att läxa upp mig om denna krönika, ta tre djupa andetag och lär dig mer om rasism. Mot rasism har vi ingen bot på sjukhuset, inget läkemedel, ingen operation att ta till. Boten finns i samhället: på gatorna, på arbetsplatserna, i skolorna och kvarteren. När det kommer till rasism kan alla rädda liv, oavsett titel. Kom igen. Nu gör vi det!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.