Svik inte barnen som könsstympas

Debatten om könsstympning kan gynna rasister, sägs det. Resonemanget är en återvändsgränd. Rasister ska motarbetas, men försvinner inte för att vi anpassar våra problemställningar efter dem.
Krönika

När det stora flertalet var upptagna med att planera midsommarafton cirkulerade rubriker som ”Hel svensk skolklass könsstympad” (NT, 20/6) i nyhetsflödet. Samtliga unga flickor i en skolgrupp i Norrköping – en pilotkommun i arbetet mot könsstympning - hade visat sig vara könsstympade.

I Sveriges Radio berättade Khadra Seerar, med rötter i Somalia, häromdagen om könsstympning (P4 Extra, 20/6). Hennes nyfödda dotter kommer att bli den första kvinnan i släkten som inte utsätts för övergreppet. Skräcken efter traumat sitter kvar, men Seerar vill gärna berätta om det. Det finns inga röster för de här små flickorna, de ska veta att de inte är ensamma, säger hon.

Det är svårt att veta hur vanligt det är att flickor i Sverige könsstympas. Men Socialstyrelsen ser risken att många flickor fortfarande utsätts, trots att det är förbjudet sedan länge. När många åker till sina hemländer på sommarloven ökar risken.

Hur ska vi hantera denna fråga? Anissa Mohammed Hassan, samhällsinformatör i Östergötland, rekommenderar likt tidigare integrationsminister Nyamko Sabuni obligatorisk kontroll av små flickor, på motsvarande sätt som pojkar i sjuårsåldern får testiklarna kollade. “Så länge det är tyst fortsätter det vara tabu vilket är jättefarligt. Då får inte barnen hjälp”, säger hon (Norrköpings Tidningar, 8/3). Frågan är värd att diskuteras.

Som alltid när ”de andras” uttryck för hederskultur kommer på tal finns det välmenande akademiker som står redo att förminska problem. Sara Johnsdotter, socialantropolog, intervjuades i fjol som en av Sveriges ”främsta forskare” på området (UR 3/7-2013). Där förklarar hon att alla ingrepp inte är lika grymma, att könsstympade kvinnor kan känna sig stigmatiserade av en kritisk debatt. ”Faktum är att fler pojkar omskärs” säger hon i inslaget och frågar varför inte somaliska kvinnor skulle få skönhetsoperera underliven när västerländska kvinnor gör det. I programmet jämförs könsstympning med att tonåringar piercar (!) underlivet.

Man vet inte riktigt varför traditionen med kvinnlig omskärelse, eller könsstympning, finns, säger Johnsdotter. Jaså, vet man inte? Tanken är att flickor ska vara oskulder. Kunna gifta sig. Vara ”bra kvinnor”. Det är en central idé i hederskulturen. Att även män drabbas av värderingarna, och att kvinnor upprätthåller traditioner, gör det inte mindre allvarligt.

Khadra Seerar har tidigare skrivit att Johnsdotters tanke att avdramatisera fenomenet har återkommit hos Socialstyrelsen och även i RFSU:s sexualpolitiska tidskrift Ottar.

När jag frågar Seerar hur hon upplever debatten säger hon att hon saknar barnperspektivet. Hon får även höra att hon, genom sin offentliga kritik mot könsstympning, inte ska generalisera. Debatten kan gynna rasister, sägs det.

Resonemanget är en återvändsgränd. Rasister, som tar varje tillfälle i akt att visa avsky mot mörkhyade eller mot muslimer, kommer tyvärr finnas oavsett.

De ska motarbetas, men försvinner inte för att vi anpassar våra problemställningar efter dem. För att vi sviker barn som utsätts för övergrepp.

Tanken är att flickor ska vara oskulder. Kunna gifta sig. Vara ”bra kvinnor”. Det är en central idé i hederskulturen. Att även män drabbas av värderingarna, och att kvinnor upprätthåller traditioner, gör det inte mindre allvarligt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.