Krönika
Demokrati
7 oktober 2016 kl 06:30

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Sveriges största problem är uppgivenheten

Systemkollaps och pessimism till trots. Sverige är fortfarande Sverige: Bussarna går i tid och Skatteverket har för många blanketter. Vi behöver inte bygga en dröm, bara bevara den. Glöm inte att se den välsignelsen. 


Det gångna årets ord kan koras redan nu: ”systemkollaps”. Ofta träffar jag svenskar som anser att ”Sverige är förstört” och ämnar lämna landet. 

Det är inte så att jag inte förstår dem. Been there, done that: Jag lämnade landet 2013, övertygad om en annalkande mörk framtid. Och inte var det till Malta, Monaco eller något annat tjusigt ställe jag åkte – utan till irakiska Kurdistan! Så pessimistisk var jag.

Inte ens när ISIS var 30 kilometer från min nya hemstad Erbil återvände jag. Det som slutligen avgjorde saken var ironiskt nog att jag ej längre fick hyra ut min lya i Stockholm. Det spelar ingen roll hur resolut du föresatt dig att aldrig titta tillbaka, vissa saker kan bara inte göras. Att överge en stockholmslägenhet är en otänkbarhet i paritet med barnmisshandel eller Lannistersex.

Väl hemma insåg jag att Sverige fortfarande är Sverige: Bussarna går fortfarande i tid och Skatteverket har fortfarande för många blanketter.

Nej, detta är inte en text à la Fredrik Virtanen om att rödvinet minsann inte blivit sämre.

Jag varken förnekar eller förminskar existerande problem. Tvärtom var jag en av dem som tjatade om dem tills tungan blev blå. Då syntes inga tecken på förändring i sikte.

Den förändringen kom 2015. Alla utmaningar kvarstår, alltför många behöver rannsaka sig själva och tonläget för debatten är ofta hysteriskt, men nu kan man åtminstone prata öppet. Det finns hopp. Ändå har så många gett efter för misströstan. I undersökningar syns mest pessimism och förlorad framtidstro. 

När du har bott i ett ”förlorarland” inser du till fullo hur fantastiskt Sverige är, trots senaste årens försämringar.

”Varför jämföra Sverige med länder vars namn slutar på -istan, istället för jämbördiga i-länder?” invänder någon. Det är sant att undertecknad skulle klassas som het jämte Svullo, men bredvid alfahanen Persbrandt vore jag lika sexig som en skål gröt. Vi bör ha höga ambitioner och förväntningar, men får ej heller glömma att se våra välsignelser.

Jag syftar inte på det som alla ”vet”, att ”i Afrika hungrar minsann barnen”. Det jag ser mig förpliktigad att förmedla är känslan, när något som man visste med intellektet har förtätas via upplevelse och omvandlats till en förkroppsligad insikt som trängt in i ben och märg. Det är en sak att besöka ett flyktingläger eller slumområde ett par dagar och känna att man ”fått perspektiv”, men när du har levt i ett dysfunktionellt och problemtyngt land inser du hur otroligt svårt det är att skapa ett samstämt, välfungerande samhälle. Hur gränslöst värdefullt det är att ha nått den nivån i en rubbad värld. Hur mycket det är värt att kämpa (till döden) för.

Allt som behövs i Sverige är att vi fortsätter det goda arbetet. Vi behöver inte bygga en dröm, bara bevara den. Glöm inte att se den välsignelsen.

Det är ett underbetyg åt våra politiker att ingen insett vikten av att förmedla det allra viktigaste till folket: tillförsikt, framtidstro, kampvilja - hopp! Kanske har de för mycket att göra… 

Men, då får väl en enkel pennfäktare göra sitt bästa under tiden. För att travestera slutrepliken i filmen Se7en: När jag skriver att ”Sverige är en härlig plats och värd att kämpa för”, räcker det om du blott instämmer i det sistnämnda.

Att överge en lägenhet i Stockholm är en otänkbarhet i paritet med barnmisshandel eller Lannistersex.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 7 oktober 2016 kl 06:30
Uppdaterad: 11 oktober 2016 kl 09:15