Traumat kring de cirka 4 000 tiggarna och det svenska välfärdssamhället uppmärksammas internationellt. Senast var det New York Times (8/8) som noterade att tiggeriet sätter den berömda svenska toleransen på prov.
I den infekterade debatten glöms det bort att vi redan har minst 50 000 svenska romer. De är till hundra procent svenska medborgare, har status som nationell minoritet och har särskilda rättigheter gällande kultur och språk.
Eftersom många anser att Sverige bör göra mer för att hjälpa EU-tiggarna, typ rätt till sjukvård och skolgång för barnen, är det inte ointressant hur det gått för de helsvenska romerna. Historien kan ge oss en fingervisning om Sveriges förmåga att erbjuda romerna ett anständigt liv.
Romer har bott i Sverige i mer än 500 år. Under en tidsrymd av hundratals år borde integrationen ha kommit långt och även satts i system av vår epoks sociala ingenjörer, kan man tycka. Men berättelsen om romerna är folkhemmets verkliga skamfläck. Den kantas av fördomar, diskriminering, rasism, sociala problem och kulturella konflikter.
På jakt efter försörjning tvingades svenska romer flytta runt, vilket Katarina Taikon skildrat i sina böcker om flickan Katitzi. Det var först på 1960-talet som den sista gruppen resande romer erbjöds fasta bostäder. Och så sent som 2013 avslöjades att Skånepolisen upprättat ett etniskt spaningsregister över tusentals medlemmar av romska släkter. Barn, unga, gamla registrerades.
De svenska romerna har långt kvar till lika villkor. För fem år sedan överlämnade Delegationen för romska frågor, ledd av förre FP-ledaren Maria Leissner, en dyster utredning till regeringen. Många romska ungdomar misslyckas i skolan och saknar stöd hemifrån. Sociala problem går i arv och bildar negativa mönster. Leissner bedömde 2010 att det skulle ta ytterligare minst 20 år innan ett nyfött romskt barn skulle få uppleva samma möjligheter som andra svenskfödda barn.
Saken kompliceras av såväl utbredd antiziganism som misstroende mot majoritetssamhället från romernas sida. Rapporten konstaterade att hela 80 procent (!) av de 50 000 svenska romerna levde i permanent utanförskap utan egen försörjning. I Malmö var 90 procent av stadens 3 500 vuxna romer bidragsberoende.
Utredningen uppskattade samhällskostnaden för att hålla 8 av 10 romer i utanförskap till oacceptabla 12–13 miljarder kronor per år eller 560 miljarder under en livstid (Nilsson/Wadeskog). Med facit i hand kan man konstatera att Sverige hittills misslyckats kapitalt med att integrera romerna.
Oavsett eländet i Rumänien, Bulgarien och övriga före detta kommunistländer är det fortfarande vår primära skyldighet att bryta utanförskapet för de 50 000 romer som är födda och medborgare i detta land.
Många romska ungdomar misslyckas i skolan och saknar stöd hemifrån. Sociala problem går i arv och bildar negativa mönster.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.