Nazism

Sverige saknar plan för att bemöta ondska

Vekheten och oförmågan att sätta hårt mot hårt när man ställs inför aggressivitet och till och med ren ondska är ett utmärkande drag i svensk offentlighet och innebar i förra veckan att nazister tilläts dra igenom det öppna och sårbara demokratiska torg som är Almedalsveckan. 

Almedalsveckan är visserligen skyddad på ett helt annat sätt än tidigare. Det kryllar av poliser och Säpofolk. Vägbommar och betongblock påminner om terrorhotet efter attentatet på Drottninggatan. 

Men det är fortfarande ett öppet och sårbart torg för demokratiska samtal. Det säger sig självt att inte många länder i världen kan genomföra en Almedalsvecka, där vanliga människor kan trängas med makthavare, mötas i smala småstadsgränder eller sitta vid samma bardiskar på kvällarna. Risken för bråk, för angrepp, eller för att stora delar av samhällseliten ska slås ut i ett svep, skulle vara för stor. 

Sverige är fortfarande unikt i det avseeendet.

Att man så lät nazister dra igenom detta öppna, sårbara, demokratiska torg, och därmed skada det; att man lät dem skrämma och till slut till och med attackera människor med våld, är ett uttryck för något annat unikt svenskt: Vekheten, oförmågan att sätta hårt mot hårt när man ställs inför aggressivitet och till och med ren ondska. Det är ett utmärkande drag i svensk offentlighet. Vi är med våra samtalsterapeutiska lösningar, inkännandet med huvudet på sned, de eviga dialogerna, fullständigt oförberedda när vi står öga mot öga med människor som vill oss illa.

Det framgår av ett rättssystem som inte har kraft att skydda allmänheten från brottslingar. En av de nazister som sågs i Almedalen är dömd för flera fall av våld. 2007 deltog han i ett bestialiskt mord på en funktionshindrad man, som torterades till döds med baseballträ, knogjärn, kniv och stålhättade kängor. Det avslöjade Expressen i torsdags. När man läser detaljerna om det utdragna våld som offret utsattes för och som filmades av förövarna, undrar man hur en av dem kan vara ute på gatorna ett decennium senare, och specifikt hur han kan tillåtas att hota och störa det öppna samtalet under Almedalsveckan i Visby. Men hans och de andra nazisternas närvaro är ingen olycka, utan en konsekvens av den linje som gällt i svensk kriminalpolitik under decennier.

Denna särskilt svenska sårbarhet är inte isolerad till det som hände i Almedalen. Den framgår också av oförmågan att finna rimliga principer för att hantera IS-anhängare och återvändande IS-terrorister med svenskt medborgarskap. I veckan meddelade belgiska myndigheter att en känd IS-krigare uppvuxen i Rosengård i Malmö, befann sig på platsen där en jordansk pilot brändes till döds i en bur av Islamiska Statens krigare. 

Sverige har ingen plan, ingen beredskap, ingen idé om hur vi ska bemöta sådan ondska när vi ställs inför den. 

Nu drar människor genom gatorna som lovar att mörda andra svenskar. Om vi inte skyddar oss mot detta kan vi inte längre säga att vi var naiva. Det är snarare frågan om en klinisk diagnos. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.