Ekonomi

Vi lever i en mörknande omvärld

Känns det möjligen som om samhällsutvecklingen de senaste två, tre åren har varit lite mörkare än tidigare? Visserligen är nyhetsflödet sällan upplyftande, men nog är det som om den där allmänna höstkänslan har blivit mer påtaglig än tidigare? Du är inte ensam om att känna så här.

Varje tidsperiod har sitt eget tonläge. Det som präglar de senaste åren är ett tilltagande pessimistiskt tungsinne.

Backar vi bandet fyra år hade flertalet en tämligen ljus syn på den svenska samhällsutvecklingen – många tenderade att tycka att Sverige på det hela taget var på väg åt rätt håll. Sådant varierar förstås rejält från individ till individ, men den positiva synen dominerade. Sedan började utförsbacken och optimisterna blev färre. Runt sommaren 2013 passerades nollstrecket och pessimisterna blev dominerande. Grundtonen i samhällsdebatten förändras successivt.

Vad kan den nya pessimismen bero på? En faktor som ständigt underskattas i svensk ankdamsdebatt är betydelsen av omvärldsförändringar.

I det stora hela tenderar Sverige att vara en fluga som sitter på en guppande elefantrygg, fast övertygad om att rörelserna skulle bero på något som flugan själv har kontroll över. Men vi lever i en mörknande omvärld. Europas ekonomiska problem har nu också fått sällskap av ett allt oroligare säkerhetsläge och eskalerande flyktingströmmar. Den svenska pessimismen är antagligen inte ens svensk. I varje fall inte huvudsakligen.

Även om man håller sig till den inrikespolitiska debatten är det slående hur de frågor som toppar dagordningen sedan faller undan, inte för att de närmar sig sin lösning utan för att någonting ännu mer påträngande har tagit deras plats.

Jobbdebatten – bristen på okvalificerade jobb som kan matchas mot en växande grupp med svaga jobbmeriter – avlöstes av att skolfrågan katapulterades upp. Inte därför att vi i jobbfrågan skulle ha rört oss framåt, utan därför att katastrofresultat i Pisa-mätningen publicerades i december 2013.

Nu ligger i stället migrations- och integrationsfrågor högt på dagordningen. Men skolfrågan är ännu ohanterad. Det finns inte ens grundläggande samsyn kring problemets natur (bortsett från att de flesta gärna vill se högre Pisa-resultat). I stället för att få sina avslut sjunker debatterna ned och sedimenteras – åtminstone tillfälligt, till nästa uppseendeväckande händelse.

Om varje tid har sin ton, och vi nu rör oss in en mer pessimistisk period, kan man fråga sig om det finns tidigare motsvarigheter.

Min egen lösa bedömning är att 1970-talet bitvis hade samma karaktärsdrag. Nu är visserligen mina egna minnesbilder av spädbarnsåren klena, men jag har läst och hört snacket från dem som var med. En lång period av ekonomisk uppgång i Västeuropa tog slut och ersattes av oljekris och stagflation. Den svenska flugan inbillar sig att det var ”svenska” rekordår som då slutade, men vi följde bara ett europeiskt mönster. Samtidigt var perioden politiskt turbulent och internationell terrorism tog fart.

Trösten är att 1970-talet tog slut. Även vår tids oro kommer att övergå i en ny normalitet. En annan lisa är att man oftast ser mycket ljusare på sina egna framtidsutsikter än på samhällets. Man kan ju alltid leka med ungarna och ta hand om trädgården i väntan på positivare nyhetsflöden.

Trösten är att 1970-talet tog slut. Även vår tids oro kommer att övergå i en ny normalitet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.