Demokrati

Svenska publicister viker sig för terrorn

Svensk samhällsdebatt har en tendens att trivialisera hot. Till och med rösten för det fria samhället, Publicistklubben, har tidigare raljerat kring al-Qaidas dödshot mot konstnären Lars Vilks. Och vi vill ju så gärna tänka att terror inte fungerar. Men vårt reaktionsmönster har än så länge präglats av vek anpasslighet. Inte strid och motstånd.

Terrorattentaten i Paris är så omskakande inte bara på grund av antalet döda utan på grund av måltavlorna. Attacker av det här slaget är försök att sätta nackskott i det öppna samhället. Stora kollektiva stödmanifestationer och hur envar nu förklarar sig vara en Charlie är det enkelt att vara cynisk till, men då missar man samhällsdimensionen i det som hänt. Efter så omskakande händelser finns ett behov av att få uttrycka och hitta tilltro till den fria världen igen: Vi delar ännu samma frihetsvärden och vårt samhälle kommer att bestå.

Ett fint uttryck för det gav författaren Johan Norberg i en krönika i Sveriges radios program God morgon, världen! i lördags. Han påminde oss om att hotet från terrorismen tenderar att överdrivas. Sanningen är att dess offer är djupt tragiska men ändå tack och lov mycket fåtaliga (risken är större att drunka i badkar inflikar Norberg), terrororganisationerna är relativt kortlivade och misslyckas för det allra mesta med att nå sina mål. Besinning och förtröstan är kloka utgångspunkter.

Men i stundens allvar är jag dessvärre rädd att bilden är något missvisande. För mig är det inte alls uppenbart att den svenska samhällsdebatten tidigare har visat prov på överdriven terrorrädsla. Jag ser snarare ett mönster som går i motsatt riktning. Hot har trivialiserats medan måltavlorna löper relativt stora risker. Samtidigt tycks terrorhoten vara påfallande framgångsrika.

Lars Vilks teckningar med Muhammeds ansikte på en rondellhund stoppades i en utställning men publicerades i Nerikes Allehanda. 
Foto: Terje Pedersen, TT.

I ett svenskt sammanhang är samhällsreaktionen på al-Qaidas dödshot mot konstnären Lars Vilks särskilt talande för den lättsamma inställning som rått. Det som borde ha varit en röst för det fria samhället, Publicistklubbens dåvarande ordförande Ulrika Knutson, hade inte mer än raljanser att erbjuda Vilks. Hoten avfärdade hon med ett citat av islamologen Jan Hjärpe som tydligen visste att ”det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks”. Hon uppmanade honom att avsluta sitt konstprojekt (hur nu det skulle gå till eller förändra något) för att Säpo och yttrandefrihetskämpar skulle kunna ”ägna krafterna åt värdigare uppgifter”.

Sveriges radio-journalisten Täppas Fogelberg ifrågasatte att samhället skulle bära kostnaderna för Lars Vilks livvaktsskydd. Eventuell fara hade Vilks självframkallat genom omdömeslösa provokationer som saknade skyddsvärde. Fogelbergs underliga debattinlägg var ett ytterlighetsexempel, men liknande idéer hördes från många håll. Exempelvis kunde en yrkesprovokatör som komikern Magnus Betnér skriva att ”man får också ta konsekvenserna av sina yttranden, även om konsekvensen innebär mordhot… Jag tror att det var tänkt som en smart marknadsföringsgrej som fick vissa otrevliga konsekvenser. Det får Lars Vilks i så fall ta.”

I terrordebatten har många gärna uppehållit sig vid brottsoffrets påstådda skuldbörda. Ett exempel är författaren Henrik Arnstads kommentar till mordkomplotten mot Jyllands-Posten 2008. Danmark förklarades som en ”förbrytarstat”, dess statsminister som ”en krigsförbrytare” och ”om någon dansk rasisttecknare mördas ligger ansvaret främst hos den danska statsledningen, Jyllandsposten och rasisttecknarna själva.” Dessa var bara ”bruna löss”. Omdömet publicerade Henrik Arnstad i vuxen ålder för inte ens sju år sedan.

Efter attackerna i Paris har självfallet hotet mot yttrandefriheten stått i centrum för debatten. Men när Lars Vilks angreps i Sverige under en föreläsning 2010 fördes däremot en juridisk diskussion där det underströks att angreppen mot Lars Vilks inte skulle betraktas som hot mot yttrandefriheten. Ty i strikt juridisk mening är detta en frihet som regleras i relationen mellan den enskilde och staten – det är det offentliga som förbjuds att inskränka min yttrandefrihet, inte andra individer. I sak är påpekandet tekniskt riktigt. Men petimäteriets välkomna effekt i debatten blev att tona ned frihetsdimensionen och allvaret i angreppen på Lars Vilks.

När man bedömer risken för att utsättas för terrorangrepp kan inte detta analyseras som om terror slår till slumpmässigt. Det är inte blixtnedslag vi talar om. Det är sällan för egen del man behöver oroa sig för terrorangrepp. Måltavlorna tenderar att vara utvalda, men angrepp och hot får efterverkningar som sträcker sig långt, långt bortom de fåtaliga dödsoffren. Angreppen i Paris är talande. En massaker på en tidningsredaktion som publicerar religiöst misshaglig satir samt en massaker i en judisk mataffär. En tysk tidning som återpublicerade de kontroversiella bilderna utsattes sedan för brandattentat. Givetvis får detta dramatiska återverkningar. I all tysthet påverkas mängder med redaktionella beslut medan judar packar sina väskor och lämnar Paris.

Jag förstår hur gärna vi vill tänka att terror inte fungerar, att den inte ska få fungera. Men vårt reaktionsmönster i det här fallet har än så länge präglats av vek anpasslighet, inte strid och motstånd. I praktiken är det synnerligen få redaktörer, journalister eller kulturskapare som är beredda att utsätta sig, sina kollegor och sin familj för livsfara. Hoten saknar ände. När kommer Lars Vilks att kunna återgå till ett normalt liv igen? Konsekvenserna är så fruktansvärt långtgående att ingen annan kulturskapare skulle drömma om att våga göra någonting liknande i dag. Är vi inte på väg att, skrämmande nog, börja vänja oss vid den ofriheten och uppfatta den som ett nytt normaltillstånd.

I praktiken är det synnerligen få redaktörer, journalister eller kulturskapare som är beredda att utsätta sig, sina kollegor och sin familj för livsfara.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.