Skolan

Svensk pedagogisk forskning – ett haveri

Forskningen inom pedagogik kännetecknas av en undermålig kvalitet. Trots det präglar den de svenska lärarutbildningarna. Sommarkolumnisten Isak Skogstad efterfrågar rejäla reformer för att bli av med flummet.

Gästkrönika

Under flera decennier har det talats om att skolan måste bygga på en vetenskaplig grund. När den nya skollagen infördes 2011 så blev det till och med bundet i lag. Att skolan ska bejaka den senaste forskningen och omsätta den i praktiken må visserligen låta som en självklarhet, men en viktig fråga som många bortser från lyder: Exakt vilken forskning ska skolan lyssna till?

Under min tid på lärarutbildningen fick vi studenter var och varannan dag förkovra oss i de stora pedagogiska filosoferna och nutida pedagogisk forskning. Det går naturligtvis inte att sammanfatta allt det vi fick lära oss i en kort krönika, men som vi blivande lärare tolkade budskapet så skulle vi arbeta med att utveckla elevernas förmågor genom att stimulera deras kreativitet och lust att lära.

Det var med en övertygelse av att eleverna själva måste inspireras till att äga sitt lärande som jag tog mig an mitt första lärarvikariat. Det var på en skola där de flesta elever var rejält skoltrötta och helt saknade motivation för skolarbetet. Skolan hade däremot lockat till sig eleverna med löften om gratis laptops och ”fördjupningskurser” i E-sport. Det tog inte lång tid innan jag insåg att i princip alla elever knappt lärde sig något av att sitta i olika grupprum hela dagarna framför sina skärmar.

I efterhand kan jag skratta åt min naivitet, men samtidigt sörja det faktum att skolan svek de elever som behövde en bra kunskapsskola allra mest. Varför? Borde inte jag, och alla andra lärare, ha stannat upp och ifrågasatt varför skolan var uppbyggd utifrån en pedagogisk idé som uppenbarligen inte fungerande i praktiken? Jag tror att en stor del av svaret går att finna i kvaliteten på den forskning som låg till grund för våra lärarutbildningar – den svenska pedagogiken.

Tidigare har experten Knut Sundell visat med all tydlighet att svenska högskolepedagoger har vad vi kan kalla för en kvalitetsmässigt ”stor utvecklingspotential”. Åtta av tio avhandlingar inom pedagogik är skrivna på svenska – och det förhindrar att internationell expertis granskar dem. Som om inte det vore nog visade det sig dessutom att pedagogernas metoder var högst tvivelaktiga, då endast sex procent av avhandlingarna undersökte huruvida olika pedagogiska metoder fungerar eller ej. Av dem så var det i sin tur endast en tredjedel som höll en tillräckligt acceptabel kvalitet för att vara användbara!

Samtidigt som den svenska pedagogiska forskningen allt mer har glidit ifrån klassrummens verklighet finns det ett allt större internationellt fält inom inlärningsforskningen som faktiskt har potential att förbättra skolan rejält: kognitionsvetenskapen. Genom vetenskapliga metoder av hög kvalitet och strikt granskning vet vi i dag mer om inlärning än någonsin tidigare – och ett flertal av de som inom svensk pedagogik betraktas som heliga sanningar har blivit totalt motbevisade.

Tack vare kognitionsvetenskapliga studier vet vi i dag bland annat att katederundervisning är den mest effektiva undervisningsmetoden. Eleverna är helt enkelt inte kognitivt mogna att själva ansvara för sin egen inlärning. Därtill så vet vi att faktakunskaper är det absolut viktigaste, då de lägger grunden för allt högre tänkande. Idén om att eleverna själva ska stimuleras till att utveckla förmågor som kreativitet och problemlösning har således inte någon som helst grund i fakta.

Varför fick vi inte lära oss det redan på lärarutbildningen? Antagligen på grund av att pedagogerna inte släpper in forskare från andra discipliner i en tillräckligt stor utsträckning. Dessvärre lär inget hända om inte politikerna vågar reformera de svenska lärarutbildningarna rejält. Då det inte lär ske är det lika bra att vi vänjer oss vid att de pedagogiska institutionerna förblir öar isolerade från verkligheten.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.