Under lång tid i svensk migrations- och integrationsdebatt diskuterades inte ens huruvida invandrare kunde tänkas ta med sig kulturmönster till Sverige, som kunde försvåra integrationen. Kultur var irrelevant, och vad som var svensk kultur gick inte att ringa in eller beskriva. Och förresten var svensk kultur inget annat än summan av utländska influenser.
Efter hedersmorden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal bröts denna skenbara enighet, men det är fortsatt kontroversiellt att påstå att invandrare tar med sig föreställningar och kulturmönster från sina hemländer som det svenska samhället behöver förstå och finna sätt att förhålla sig till. Författaren Per Brinkemo blev omedelbart anklagad för främlingsfientlighet när han skrev boken Mellan klan och stat (Timbro) om klankultur bland migranter i Sverige – trots att boken byggde på etablerad internationell forskning, parad med Brinkemos egna erfarenheter av att arbeta med integration bland somalier i Sverige.
Den är fortfarande en av de mest angelägna böcker som skrivits om migrationen till Sverige som handlar om klaner och klansamhället, och hur det svenska samhället i sin tur kan finna sätt att förhålla sig till den.
Samtidigt tränger sig verkliga problem på som inte går att förneka – kopplade till sådant som kvinnosyn, hederstänkande och synen på statens förhållande till religionen. Svaret har varit slentrianmässigt: Det behövs en satsning på information.
Det finns inte ett integrationsproblem som inte man inte anser ska kunna lösas med riktad information – oavsett om det handlar om ökade antisemitiska brott mot judar i Malmö, eller gruppövergrepp mot kvinnor och barn i offentligheten, för att nämna två brottstyper med uppenbar koppling till migrationen.
Samtidigt tycks ingen ha ställt sig frågan hur effektiva sådana informationssatsningar kan vara.
Socialstyrelsens och Migrationsverkets broschyr Till dig som är gift med ett barn, är sålunda inget olycksfall i arbetet, även om den nu kritiseras unisont, både av opinionsbildare på sociala medier, oppositionen och den regering som beställt den.
Det är nämligen just denna broschyr, dess tonfall, dess rubrik, dess teckning och dess innehåll som är svensk integrationspolitik. För oavett vilket integrationsproblem det gäller har svaret varit att problemet ska och kan informeras bort. Och även om broschyren dras tillbaka, förblir ”informationssatsningar” en universalnyckel.
Till dig som är gift med ett barn berättar en hel del om hur denna informationsförmedling går till, och vilken myndighetskultur det speglar:
Det naivistiska tilltalet i bilden. Det försiktiga tonfallet i texten, bland annat i att det stannar vid en rekommendation att vuxna inte ska bo med makar som är under femton år.
På omslagsbilden har man tecknat en pojke som barnbrud. Man har varit noga med att framställa barnen på bilden med olika hudfärg, den flickan ena med huvudduk och den andra utan.
Inget av detta är någon slump – det är istället uttryck för viktiga ledord för svenska myndigheter:
Normkritik.
Representation.
Men inte ett ord om fängelse för våldtäkt av barn.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.