Feminism

"Svensk feminism tycks varken veta ut eller in"

I 1900-talets början fanns ett stort gap mellan kvinnor och män som kvinnokampen försökte överbrygga. En bit in i nästa århundrade har kampen ofta tyckts gå ut på att fördjupa gapet, skriver Anna Ekelund Nachman i sin krönika.

Dagens svenska feministiska arena får mig att tänka på uttrycket "revolutionen äter sina egna barn". Svenska feminister utkämpar en hård kamp. Ifrågasätts de blir de aggressiva, även när kritiken kommer från de egna leden.

Petra Östergren var förr en aktad feminist men så fort hon ifrågasatte den svenska feminismens axiom blev hon persona hon grata.

Masspsykosen Metoo varade i flera månader. Den började som en fin idé, människor skulle solidarisera sig, ta stöd av varandra och utmana sina antagonister. Men kampanjen misslyckades då endast kvinnor fick framstå som offer och män som förövare.

Jag ser inte svenska yrkeskvinnor som mer utsatta än svenska yrkesmän. Betydligt fler män än kvinnor dör i arbetsrelaterade olyckor, vilket enligt Arbetsmiljöverket beror på machokultur, samtidigt som fler kvinnor skadar sig och mår dåligt på arbetsplatsen. Är det machokulturen som sprider sig?

Även mäns sexuella gränser överträds, men männen som under Metoo anklagades för övergrepp eller bara ett opassande sätt hade ingen chans att försvara sig eftersom domen oftast föll utanför juridikens domäner.

Advokat Elisabeth Massi Fritz gjorde sig raskt till Metoo-debattens svenska galjonsfigur, men efter Aftonbladets avslöjande om både moraliska och eventuellt ekonomiska oegentligheter har Massi Fritz hjältegloria hamnat på sned.

Avslöjandet följer Metoo-kampanjens mallar till punkt och pricka: anställda tar mod till sig, berättar anonymt och rösterna mångfaldigas när även illa behandlade klienter bryter tystnaden.

Kanske inser Massi Fritz först nu att svärdet är tveeggat – Metoo har en inbyggd dramaturgi som kan drabba alla – skyldiga eller ej.

De feminister som njöt av hur Metoo-avslöjanden drog undan mattan för Virtanen, Timell med flera är nu upprörda när samma sak drabbar hjältinnan. Anklagelserna avfärdas och stödet haglar, till exempel på Massi Fritz firmas Facebooksida och några av de större feministgrupperna på Facebook.

I sina försök att försvara försvarsadvokaten menar de att då det mestadels är kvinnor som klagar har de gaddat ihop sig, är avundsjuka och hämndlystna. Det som var en central styrka i Metoo-uppropen för bara några månader sedan utmålas nu som en svaghet och misstänkliggörs.

Vad definierar en kvinna? Att i feministiska kretsar säga "kvinna" anses idag problematiskt. Korrekt svenska är "kvinnligt kodad kropp" och "livmoderbärare", vilka nu även kan vara män.

När Kajsa Ekis Ekman – länge uppburen i feministkretsar – ifrågasätter huruvida människor själva ska kunna avgöra om de är "födda i fel kön" slutar det med att ROKS avbokar henne.

Och i Feministiskt initiativ stormar det som vanligt.

Den svenska feminismen tycks varken veta ut eller in. Kanske är det en god utveckling att den feministiska kampen äter sina egna kvinnor. I 1900-talets början fanns ett stort gap mellan kvinnor och män som kvinnokampen försökte överbrygga. En bit in i nästa århundrade har kampen ofta tyckts gå ut på att fördjupa gapet. Bättre då att de stridande äter upp varann och att vi som blir kvar – kvinnor, män och alla däremellan – närmar oss varandra och gör tillvaron bättre för alla.  

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.