Arbete

Svensk arbetsmarknad utgör den högsta muren

Vi har öppnat våra hjärtan för flyktingar i fyra decennier och är i dag mer invandringsland än USA. Däremot är hjärtat oöppnat på den viktigaste punkten: arbetsmarknaden. Flyktingar hindras i praktiken från att bidra till välfärden och återupprätta sitt människovärde.
Krönika

Jag föddes 1956, men andra världskriget var ändå en del av min barndom. I mina föräldrars sovrum låg broschyren Om kriget kommer alltid framme. 

Mormor drog sig fram som sömmerska. Morfar låg under kriget till sjöss eftersom han på grund av facklig aktivitet hade svårt att få jobb. Hans sjömansliv traumatiserade hela familjen. Vad som sedan, från 1943, lyste upp tillvaron var inte bara att det gick allt sämre för Hitler efter Stalingrad.

Till familjen kom då två unga judar på flykt. Mogens från Danmark, en glad gamäng som vann min mosters hjärta. Och så Kurt, som flytt Österrikes nazister, som blev min mammas hjärtevän. Kriget tog slut och kärlekarna flyttade hem. I fotoalbumen fanns de alltid med och vår familjs vänskap med Mogens och hans fru, folketingsstenografen Gytte, bestod in i det sista.

Sverige gjorde efter hand en stor insats under världskriget för danska judar, norska motståndsmän, finska barn och många andra. Fast det var också Per-Albin Hanssons koalition som 1938 bad Tyskland att sätta ett stort rött ”J” på judarnas pass så att de lättare kunde avvisas. 1945 skickade vi, på Sovjets begäran, tillbaka 160 baltiska flyktingar vilka deporterades till Sibirien eller avrättades för påstådda krigsbrott. Vänsterpartiets föregångare, SKP, ville var mer tillmötesgående och skicka tillbaka alla 30 000 civila flyktingar till Baltikum.

Cirka 200 000 krigsflyktingar fick en tillfällig fristad, framför allt mot slutet när naziststormen mojnat. Det gick då 33 svenskar på varje flykting. De flesta återvände direkt till sitt hemland efter freden 1945. Först med 1950-talets återuppbyggnad av Europa blev det oskadade Sverige ett riktigt invandrarland. Industrin skrek efter arbetskraft och underbara rekordår låg framför oss.

Vi är i dag mer invandringsland än USA. Per capita har Sverige varit en humanitär stormakt i 40 år. Trots att vi har bara 2 procent av EU:s befolkning beviljar vi över 20 procent av unionens asylansökningar. Ingen kan anklaga svenskarna för att vara hjärtlösa i detta avseende. 

Däremot är hjärtat oöppnat på den viktigaste punkten: arbetsmarknaden. Våra legala, politiska, fackliga och hemmagjorda murar är de högsta i hela OECD. Sverige har redan 700 000 flyktingar med uppehållstillstånd i landet. Men i snitt tar det åtta långa år innan hälften fått ett anständigt jobb att gå till. 

Om trenderna består - och så tror UNHCR och OECD - lär det totala flyktingantalet stiga till 1,1 miljoner 2019. Då är var nionde invånare en flyktinginvandrare. Dessa utgör i sin tur över 40 procent av alla med utländsk härkomst (2,6 miljoner). Om fyra–fem år kommer 25 procent av vår befolkning att bestå av människor med utländsk bakgrund.

Integration stavas jobb, jobb, jobb. Vi erbjuder bidrag, sfi och väntrum. Flyktingar hindras i praktiken att bidra till välfärden och återupprätta sitt människovärde. 2019 kan vi, baserat på empiriska data, ha 600 000 flyktingar utan sysselsättning. Lägg till alla övriga utan jobb, och det blir uppenbart att flyktinginvandrare måste släppas in mycket, mycket snabbare på arbetsmarknaden. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.