Krönika
15 september 2016 kl 06:45

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Svekdebatt väntar efter kvoteringslag

Politiker borde vara minst lika angelägna om jämställdheten i de egna bolagsstyrelserna som de är om näringslivets. De kommunala styrelserna är mer mansdominerade än börsbolagens. Det framstår därför som något förmätet att kräva mer jämställdhet av näringslivet än vad man själv har lyckats med.

Få frågor har ältats så länge som kvoterade bolagsstyrelser. Nu har den rödgröna regeringen bestämt sig för att lägga fram förslag om en lagstiftning om minst 40 procent av vardera kön i börsbolagsstyrelserna från 2017.

Jag är personligen vare sig någon stor anhängare eller motståndare i sak. Jag förstår varken näringslivets brösttoner om att ägande- och beslutanderätten är hotad bara för att de skulle behöva välja in några fler kompetenta kvinnor - eller förespråkarnas hurrarop om att lagen skulle undanröja de sista hindren för kvinnor i näringslivet. (Särskilt som att lagen inte alls påverkar andelen styrelseordföranden eller vd:ar.)

Jag tror inte att kvotering av bolagsstyrelser kommer att göra underverk, vare sig för jämställdheten eller för bolagens resultat. Redan i dag är kvinnorepresentationen 32 procent i de cirka 300 börsbolag som berörs. Det är svårt att ta in hur provocerade motståndarna verkar och hur saliga förespråkarna blir av de sista 8 procenten upp till 40.

Däremot vore det smakfullt om partierna hade tagit hand om sin egen jämställdhet innan de började reglera näringslivets. Sverige kryllar nämligen av kommunala energi- och bostadsbolag, där partierna själva tillsätter styrelserna. Och där är mansdominansen faktiskt större än i börsbolagen! Endast 28 procent kvinnor sitter i styrelserna för de cirka 460 bolagen (enligt Riksdagens utredningstjänst 2015).

I sociala medier har borgerliga politiker spridit bilder på allianspartiledarna och menar att eftersom tre av dem är kvinnor så behövs inte kvotering. Jag förstår att de inte valde en bild på könsfördelningen bland de borgerliga ledamöterna i de kommunala bolagsstyrelserna. Där har Moderaterna valt in 75 procent män och är ändå mest jämställda inom allianspartierna. KD 80 procent, C 81 procent och så feministerna i L på hela 83 procent (!).

När allianspartier tillsätter bolagsstyrelser är det alltså ungefär var femte damernas. Det är ju ingen vidare bevisföring för partier som menar att jämställdhet i bolag löser sig på egen hand.

Regeringspartierna S och MP har högre kvinnorepresentation (38 respektive 39 procent), men inte heller de ligger över nivån på 40 procent som nu ska bli lag. Man kan också påminna sig om att LO:s styrelse består av 22 procent kvinnor och att Socialdemokraterna så sent som 2015 motsatte sig interna krav på att reglera jämn könsrepresentation, med motiveringen att det ”skulle leda till detaljstyrande stadgar”.

Så inom i alla fall den röda delen av regeringen verkar finnas en motvilja att bestämma vilken procentsats som är jämställd - när det kommer till den egna verksamheten.

Om en lagstiftning träder i kraft 2017 så tror jag att politikerna får en svekdebatt på halsen. Inte om börsbolagen. Utan om den egna moralen. Om ni ställer dessa krav på näringslivets börsbolag – varför har ni inte sopat upp framför er egen dörr? Och tji fick alla vi som hade velat se en valrörelse som hade tagit upp några andra feministiska frågor än evighetsdebatten om bolagsstyrelser.

Om ni ställer dessa krav på näringslivets börsbolag – varför har ni inte sopat upp framför er egen dörr?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.