Demokratiutredningen Hela debatten

Svårt administrera fram aktiva medborgare

”Folkmotioner” låter som en pigg idé. Men demokratiutredningens förslag riskerar att fördjupa de problem som utredarna diagnostiserat.

I måndags presenterade 2014 års demokratiutredning sitt betänkande. Redan veckan innan intervjuades Olle Wästberg i Dagens Samhälle.  Det finns anledning att försiktigt höja på ögonbrynen inför huvudnumret: idén att inrätta så kallade ”folkmotioner”. 

Bakgrunden? Demokratiutredarna menar att den svenska demokratins problem förklaras med partiernas bekymmer: ”de politiska partierna [har] försvagats, förlorat cirka en miljon medlemmar sedan 1980-talet och blivit mer av eliter”. Detta, menar de, ”talar för fler möjligheter till direktpåverkan mellan valen.” 

En direktpåverkan som omhuldas är alltså ”folkmotionen”. Att enskilda ska få väcka förslag till folkvalda församlingar. Får den stöd av en procent av de röstberättigade i någon politisk enhet ska den väckas och behandlas på samma sätt som motioner från de folkvalda.

Pigg idé, förstås. Men, för att tala läkarspråk, jag är inte övertygad om att den ordinationen logiskt följer av diagnosen. Förövrigt kan den ha trista biverkningar.

Först av allt bör man ifrågasätta premissen. Finns det verkligen för få möjligheter för enskilda att påverka mellan valen? 

Åtminstone i kommunerna finns ett smörgåsbord för den intresserade att välja mellan: det förstärkta folkomröstningsinstitutet, rådgivande organ för samråd med olika intressegrupper, medborgardialoger och medborgarförslag, för att ta några. 

Av allt att döma har vi gjort rätt mycket för att leda hästen till vattnet. I vilken utsträckning medborgarna deltar i det statsvetarprofessor Stig Montin kallat ”lokala demokratiexperiment”, och huruvida detta deltagande är jämlikt, tycks dock inte särskilt väl utrett.

Därefter bör vi fråga oss hur ett ökat inslag av direkt- och deltagardemokrati påverkar partierna. Att införa genvägar in i politiken, alltså förbi partierna, torde innebära en risk för att medborgarnas incitament att söka sig till just partierna minskar. 

Därmed fördjupas det problem demokratiutredarna diagnostiserade. Nu kan man ju få sina önskemål tillfredsställda betydligt snabbare, utan att behöva bryta och stöta dem inom ramen för ett politiskt parti. 

En ökad entusiasm för att öppna upp vägarna förbi våra partier kan inte bara långsiktigt fördjupa partiernas medlemsproblem, utan också urholka kärnfunktionen att ”artikulera och aggregera” medborgarnas önskemål.

Om man dessutom litar på statsvetarkollegernas Mikael Gilljams och Ola Jodals forskning, förmår deltagardemokratiska innovationer ändå inte lösa de grundläggande problem de var tänkta att lösa: att få inaktiva medborgare att bli mer engagerade. 

Det verkar nämligen mycket svårt att administrera fram mer aktiva medborgare.

Noteras bör också att demokratiutredarna haft ”breddat deltagande och politisk jämlikhet” i fokus. Det är tveksamt om folkmotioner bidrar till detta. 

Forskningen säger att ju mer tids- och kunskapskrävande deltagandet är, desto mer riskerar det att förskjutas till resursstarka individer, alltså förstärka politiska ojämlikheter. Därmed skulle förslaget kunna ha rakt motsatt effekt än den avsedda. 

En ökad entusiasm för att öppna upp vägarna förbi våra partier kan inte bara långsiktigt fördjupa partiernas medlemsproblem, utan också urholka kärnfunktionen att ”artikulera och aggregera” medborgarnas önskemål.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.