Krönika
Miljö
30 mars 2016 kl 07:00

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Svårigheten att ställa om gör oss till ”serie-klantar”

Efter Fukushima 2011 växte kritiken mot kärnkraften. Men tyvärr tycks hela mänskligheten lida av ”serie-klantighet.” Bortsett från några få länder går utvecklingen i dag i motsatt riktning och kärnkraftverken i världen blir fler.

Jag brukar betrakta mig själv som en ganska rationell person. Jag jobbar effektivt och klarar av att ha många bollar i luften.

Men på vissa områden är jag vad som närmast måste kallas för en ”serie-klant”. Jag har till exempel en extrem förmåga att tappa bort saker. Det är som om jag har fått en ”tappa-bort-gen” som gör att jag gång på gång glömmer min plånbok på tåget, min halsduk eller mina handskar när jag varit ute och fikat eller min ryggsäck när jag haft ett lunchmöte.

Jag vet vad jag borde göra för att bryta mönstret. Alltid kolla att jag har med mig allt. Tänka efter. Inte stressa. Men i praktiken upprepar jag gång på gång samma misstag.

Jag tror att de flesta har några sådana beteenden eller mönster som vi upprepar fast vi vet att vi inte borde. Det brukar inte vara så allvarligt. Det är oftast något vi kan leva med.

Tyvärr börjar jag tro att hela mänskligheten lider av serie-klantighet, och då blir det genast lite allvarligare.

Om några veckor är det 30 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Den inträffade natten till lördagen den 26 april 1986. Reaktor fyra i kärnkraftsanläggningen förstördes och ett moln av radioaktiva partiklar spreds över Europa. Ännu i dag ligger en enorm ”zon” öde kring Tjernobyl.

Efter olyckan växte kritiken mot kärnkraften, och allt fler talade om behovet av att göra vår livsstil mer hållbar. Det tog några år, sedan var allt som vanligt igen. Utom för de som bott i området kring Tjernobyl.

Samma sak med olyckan i Fukushima 2011. En jordbävning och en tsunami slog ut kärnkraftverket och radioaktivt cesium motsvarande 168 Hiroshimabomber spreds i atmosfären.

Det blev till en början en massiv debatt om kärnkraftens roll och faror. Men bortsett från några få länder går utvecklingen i dag i motsatt riktning. Det blir fler kärnkraftverk i världen.

Vårt behov av el är helt enkelt för stort för att det på allvar ska gå att ifrågasätta en stor energikälla som kärnkraften.

Vi blir serie-klantar när vi inte klarar av att komma till rätta med grunden för det som skapar dessa fasansfulla risker för mänskligheten.

Klimatfrågan lider av samma problem. Vi vet att vi släpper ut för mycket koldioxid. Vi vet vad vi måste göra för att hålla oss under de två graders temperaturökning som forskarna slagit fast som taket för vad vi klarar av.

Ändå släpper vi ut mer koldioxid i atmosfären eftersom vi i varje enskilt läge anser det vara för svårt att leva mer klimatsnålt. Ofta för att vår bekvämlighet skulle hotas.

Det kortsiktigt rationella blir det långsiktigas fiende.

Men det finns undantag. I Tyskland har man enats om en plan för att avveckla kärnkraften. Många länder, regioner, kommuner och individer ställer faktiskt om sitt sätt att leva och minskar sin påverkan på naturen och klimatet.

Och ibland kommer jag faktiskt på mig själv med att stanna upp när jag är på väg att gå av tåget. Jag vänder mig om och tittar på sätet om plånboken ligger kvar.

Det går att bryta mönstren.

Nu ska jag bara ringa till det där kafét i Gamla stan jag var på förra veckan och fråga om de hittat min halsduk.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.