Omsorg

Striden står mot döden - och Försäkringskassan

En femtonåring får hjärntumör. Ett år går från diagnos till dödfall. Då gäller det att föräldrarna är starka fysiskt och psykiskt, helst också fast anställda med en månadslön som utgångspunkt i socialförsäkringssystemet.
Gästkrönika

Så var det inte för Monica Olsson Wedekind och Roger Olsson, tidigare grannar till mig som jag skrivit om tidigare, när dottern Jasmine fick huvudvärk i december 2014. De är egenföretagare. Monica misstänkte något allvarligt, men de blev hemskickade från vårdcentralen.

Vid nästa besök, ett par dagar senare, kunde Jasmine inte lyfta armarna. Det blev iltransport till Uppsala Akademiska sjukhus. Det var en hjärntumör som inte gick att operera. Hjärnblödning, halvsidig förlamning och minnesförlust följde. Efter tre månader på sjukhuset fick familjen återvända hem till Norra Löten i Västerdalarna, utan vårdplan och utan någon som hjälpte dem. Försäkringskassan nekade personlig assistans enligt LSS, eftersom funktionshindret inte bedömdes som bestående.

En läkare i min bekantskapskrets förklarade att det brukar bli nej till LSS vid hjärntumör och ALS, diagnoser som leder till döden inom ett eller par år. ”Varaktighet” ska enligt Försäkringskassan pågå i minst två år. Döden blir då en av många sparåtgärder, helt i linje med alla regeringars önskan om minskade statliga utgifter.

Om en anhörig har eget företag ska kampen mot sjukdom och död drivas parallellt med kampen mot Försäkringskassan. Papper måste läsas, även om ingen orkar. Synpunkter måste inkomma inom två veckor, även om ingen förmått läsa pappren.

Den som nekas personlig assistans av Försäkringskassan ska ansöka på nytt. Kommunen är skyldig att ge hjälp, men först efter en korrekt ansökan. Hur ska människor veta hur och var de bör be om hjälp? Det kan ingen svara på. Efter ett halvårs slit dag och natt fick familjen Olsson Wedekind kontakt med kommunens socialtjänst, som var hjälpsam och förstående.

Från 1 november 2015 fick de 120 timmars assistans per vecka. Monica, Roger och Jasmines halvsyster fick bli personliga assistenter, anställda av kommunen. Jasmine vårdades hemma så mycket som möjligt. Jag grät när Monica visade bilder på en leende Jasmine i sängen, med älsklingskatten runt halsen. Hon dog den 19 december.

Hur mycket pengar sparade landstinget genom att patienten fick dö hemma? Jag skulle inte ställa en så krass fråga om jag inte blivit sömnlös av upprördhet över Försäkringskassan senaste brev: ”Felaktig utbetalning av vårdbidrag”.

Kommunen gjorde allt för att förklara för Försäkringskassan att egenföretagaren hade blivit anställd, så att allt skulle bli korrekt. Det har ändå utgått vårdbidrag samtidigt som kommunen betalade assistansersättning. Nu vill kassan ha tillbaka 28 831 kronor.

Skrivelsen kom fram 29 juni. Den är svårt att förstå, men en rad är begriplig: ”Det kan finnas skäl att befria dig från att betala.” Synpunkter ska dock inkomma ”senast den 6 juli”.

Jag frågar den tjänsteman som står på kravbrevet hur ett brev med så kort svarstid kan skickas mitt i sommaren, och vad som egentligen står i det. Svaret blir: ”Jag vet ingenting, jag sysslar bara med återkrav.” Döden och sorgen är naturkrafter. De verkar nästan milda som lidande, i jämförelse med en så omänsklig myndighetskontakt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.