Jag var på min första könsuppdelade lektion som 11-åring. Vi killar skulle samlas på sexualkunskapen för att diskutera hur man beter sig när man är tillsammans med en tjej. Vi som aldrig hade varit ihop med en tjej - och vi som hellre skulle vilja vara med en kille - fick genomlida vår värsta lektion dittills. Samma sak upprepades på högstadiet då killarna fick diskutera porr och tjejerna mens.
När jag började gymnasiet var även idrottslektionerna könsuppdelade. Vår klass fördes samman med killarna respektive tjejerna i parallellklassen. Jag minns inte argumenten för detta. Jag minns bara att jag var väldigt ensam om att ifrågasätta hur väl det rimmade med skolans mångåriga uppdrag att motverka traditionella könsmönster.
I veckan har en diskussion blossat upp efter att Skolinspektionen godkänt könsuppdelade idrottslektioner på en grundskola med muslimsk profil. Många debattörer har reagerat, med rätta. Jag är dock förvånad över att många av dem verkar dåligt införstådda med hur vanligt könsuppdelning är och har varit på svenska skolor. Det är alltså inget nytt fenomen som plötsligt dykt upp, lika lite som tafsande killar eller ungdomar som bränner bilar.
Om uppdelade lektioner är förenligt med nuvarande lagstiftning så är det förstås upp till politiker att ändra på det, och det verkar också vara regeringens linje. Faran med ett sådant förtydligande (eller detaljstyrande om man så vill) är att det är ännu ett steg på ett sluttande plan över hur mycket politiker ska bestämma över huvudet på lärare och skolledare.
Ett lagstadgat förbud skulle till exempel förbjuda en övergångsperiod av könsuppdelning för elever som annars vägrar att gå på idrottslektionerna. Det skulle också påverka möjligheten att ha till exempel feministiskt självförsvar på schemat.
Men det riktiga juridiska dilemmat uppstår om en del debattörer får som de vill och det religiösa motivet till uppdelningen i det aktuella exemplet lagstiftas bort - och inte uppdelningen i sig. (Det räcker uppenbarligen inte med att skärpa de befintliga skrivningarna om icke-konfessionell undervisning).
Jag förstår inte ens hur man skulle utforma en lagstiftning som förbjuder en företeelse av vissa skäl men inte av andra. För det skulle ju lämna öppet för att en skola som baserar sin könsseparerande pedagogik på religiös grund bara argumenterar för det på ett annat sätt.
Egentligen tycker jag att skolledare, lärare och elever ska bestämma över den här sortens frågor, så nära verksamheten som möjligt. Det blir sällan bra när politiker ska detaljstyra skolan. Lokala politiker skulle i stället kunna ta ansvar genom att skapa möjligheter för fortbildning och diskussionsytor för skolpersonal i jämställdhet och mångfald.
Men om jag går tillbaka till mitt elevperspektiv så hade jag som ung hbtq-person och kille med dåligt självförtroende för mina fysiska prestationer önskat mig allt stöd från samhället om att skolan gjorde fel som berövade mig den lilla trygghet jag hade på idrotten; mina vänner – oavsett kön.
Jag hade velat att samhället hade uttalat att jag ska bli behandlad som individ och inte efter kön. Eller som ungdomspolitikerna Petter Isoz och Emma Eriksson klokt uttryckte sig i en artikel för några år sedan, långt innan deras moderpartier vaknade i frågan: ”Alla elever i Sverige ska få vara sig själva och inte låta deras utbildning och tillvaro i skolan begränsas av vilket kön de råkat födas till.”
Det går förstås många elever på skolorna i dag som känner sig lika frustrerade som jag gjorde under min skolgång inför att bli uppdelade efter kön. Min egen erfarenhet är att det är svårt att göra sin röst hörd när man går emot normen, oavsett varför vuxenvärlden har satt normen. Det är sällan de rösterna når ut i samhällsdebatten - men vi har ett ansvar att lyssna på dem.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.