Demokrati

Stereotypt Melanin ger föga inspiration

Melanin, UR:s nya ungdomsprogram om och för afrosvenskar i Sverige, lyfter fram utsatthet och diskriminering, men gör inte mycket för att inspirera eller bryta fördomar.
Krönika

Melanin är UR:s nya ungdomsprogram om att vara afrosvensk i Sverige.

I ett inslag berättar en filmvetare om hur svarta ofta skildras i vissa typiska roller: Svältande, behövande, ”the angry black woman” etcetera.

Tänk om UR hade insett innebörden av hans ord, ty Melanin självt är en kavalkad av svarta som är: Förfördelade, diskriminerade, kränkta, irriterade, ledsna, utsatta…

Visst, det är inte orimligt att lyfta fram problem och utsatthet. Men sker någonsin något annat när målgruppen adresseras? Här hade man chansen att inspirera unga, bryta fördomar, komma framåt – och tog den inte. 

Fick jag bestämma hade jag insisterat på ett program om svarta intellektuella och vetenskapsmän.

Förr var nidbilden att svarta är lata och fysiskt underlägsna. Så kom Jesse Owens 1935 och nådde fyra världsrekord på 45 minuter! Året därpå vann han fyra guldmedaljer på olympiska spelen i Berlin. Politiskt besegrades Hitler först nio år och miljoner liv senare, men ideologiskt blev han ägd där och då, av en person.

Idag är stereotypen snarare att svarta är duktiga på fysiska aktiviteter, på bekostnad av synen på akademisk förmåga. På Wikipedias sidor om kända afrosvenskar finns 68 idrottare (42 är fotbollspelare), många musiker, flera skådisar, journalister och modeller, till och med fem terrorister, men noll vetenskapsmän. Ungdomar känner till många svarta musik- och sportstjärnor, men be dem nämna svarta forskare och det blir tyst.

Det är ironiskt, ty ingen i vår tid har plockat upp min tonårshjälte Carl Sagans mantel och populariserat vetenskap bättre än astrofysikern Neil deGrasse Tyson. UR hade inspirerat fler unga – och raserat fler fördomar – bara genom att visa Youtubes många intressanta klipp med honom istället.

Fler namn? Ja, låt unga svenskar, afro eller ej, bekanta sig med Jim Gates, pionjär inom teoretisk fysik, Lloyd Hall, kemisten med 59 patent i sitt namn, Ernest Wilkins, kärnfysikern som kom in på universitet när han var 13 (!), George Washington Carver, uppfinnaren som tidskriften Time kallade ”den svarte Leonardo [da Vinci]” och som blev den förste icke-presidenten i USA att äras med ett nationalmonument, fysikern Ronald McNair som förutom astronaut (med en månkrater döpt efter sig) även var en skicklig musiker och hade svart bälte i karate, eller hjärnkirurgen Keith L. Black som prydde omslaget på Times specialnummer om ”medicinens hjältar” och fram till 2009 hade utfört över 5000 operationer.

Låt oss inte glömma min favorit, matematikern Katherine Johnson. I NASA:s ungdom, när datorer inte var exakta nog, hade man mänskliga ”datorer”. De var kvinnor då män inte befattade sig med sådana uppgifter. Tack vare Johnsons beräkningar lyckades de första amerikanerna i rymden respektive på månen med sina bedrifter.

Minns ni filmen Apollo 13 med Tom Hanks? Det var Johnson som räknade ut nödreturbanan. Och när NASA började med elektroniska datorer 1962 kallades hon in för att dubbelkolla siffrorna. Den nyligen avlidne astronauten John Glenn vägrade ta ett uppdrag om siffrorna inte verifierats av Johnson!

Men visst, nu vet unga svenskar att om de får höra rasistiska tillmälen så finns DO. Alltid något. Anstränger de sig kan även de bli kulturvetare och intervjuas om n-ordet på tv. 

Vet ni vad Roger Arliner Young, första svarta kvinnan med fil.dr i zoologi, skrev i sitt universitets årsbok 1923? 

”Att misslyckas är inget brott, att sikta lågt är det.”

Politiskt besegrades Hitler först nio år och miljoner liv senare, men ideologiskt blev han ägd där och då, av en person.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.