I veckans Uppdrag Granskning slår Filipstad larm. Kostnaden för försörjningsstöd skjuter i höjden, skattebetalare flyttar, flyktingar kommer inte in på arbetsmarknaden tillräckligt snabbt eller inte alls, butikerna stänger och fabrikerna effektiviseras. Den viktigaste orsaken bakom det skenande försörjningsstödet är flyktinginvandringen.
Eftersom den statliga etableringsersättningen bara betalas ut till flyktingen i två år är den som inte under den tiden hunnit skaffa sig ett arbete hänvisad till försörjningsstöd från den kommunala socialtjänsten. Två år är en alldeles för kort tid för de flesta och kommunen kan inte frånsäga sig sitt befolkningsansvar. Den som bor i kommunen har rätt till en skälig levnadsnivå och så ska det naturligtvis vara. Men, någon måste betala och Filipstads intäkter är för låga - även om skatteutjämningen räknas in.
För oss som arbetat politiskt i den kommunala sektorn är det här ingen överraskning. Trots att det är regering och riksdag som beslutar om migrationspolitiken så är det i förlängningen kommunerna som betalar. Samma sak gäller arbetsmarknadspolitiken - den är ett statligt ansvar men det är kommunerna som betalar när den misslyckas. När en sjukskriven utförsäkras beror det på beslut på statlig nivå och kommunen får betala. De allra flesta beslut som påverkar en persons möjligheter att försörja sig är inte kommunala.
Kommunen bedriver skolverksamhet för att framtidens vuxna ska vara rustade, men ansvaret för utbildningen av de redan vuxna ligger till stor del på den statliga nivån. Visst, kommuner kan vuxenutbilda och i begränsad omfattning ägna sig åt olika jobbprojekt, i praktiken av mycket varierande kvalitet, men i stort äger inte kommunen redskapen den skulle behöva för att verkligen påverka.
Det är naturligtvis en mycket dålig idé att låta kommuner besluta om migrationspolitik. Jag misstänker att de flesta kommuner skulle komma på att även om de är för en generös flyktingpolitik så har kommunen för tillfället inte råd. Så själva besluten om migrationspolitiken ligger på rätt nivå. Frågan är då om kostnaden gör det. Jag tänker nej.
Vi kan behålla etableringsersättningen som den är. Försörjningsstödet är så pass mycket lägre att det utgör ett incitament att faktiskt etablera sig innan etableringstiden löper ut. Men gör försörjningsstödet statligt. Inte bara för nyanlända. För alla. Socialtjänstlagen är lika i hela landet och med några få undantag betalas riksnormen ut. Inte mer och inte mindre.
Med en statlig administration säkerställs att samma tolkningar av lagen gäller i hela landet. Och om man lägger det på Försäkringskassan blir det mycket lättare både för mottagaren och myndigheten att hålla koll på intäkter som ska räknas av från försörjningsstödet. Det frigör också tid för socialsekreterare att arbeta med det de är utbildade för - att stödja och hjälpa. Försörjningsstödet är en okomplicerad men tidskrävande del av arbetet.
En viktig princip för beslutsfattande i det offentliga är att det alltid är bättre om den som fattar besluten också tar kostnaden. Det är på tiden att det gäller även migrations- och arbetsmarknadspolitiken.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.