Språk

Språkfilosofer löser inga problem med integrationen

I vardagliga samtal är ordet "svensk" och dess olika betydelser inte alls särskilt svårt att förstå. Ändå vill vi ofta lösa de svåra frågor som berör kultur, etnicitet och medborgarskap genom att kollektivt bestämma om en ny eller förändrad terminologi. Nog finns det problem att hantera, men de är knappast språkliga. 

Midsommar har numera en tendens att förvandla svenska skribblare till politiska filosofer. Så har svenskhetens essens varit på tapeten igen. En av de stora konfliktkällorna misstänker jag ligger i något så abstrakt som olika syn på hur språket fungerar. En idé som fått stort genomslag är att språket har kraften att styra eller åtminstone kraftigt påverka tanken. Om man kan förändra språket kan man därmed förändra idéstrukturer – och på så sätt reformera samhället.

I sin tillspetsade form är detta en variant av en idé som kallas Sapir-Whorf-hypotesen: att vokabulärens gränser och ordens definitioner skulle sätta ramarna för vad vi kan tänka och upptäcka omkring oss. En modern sägen berättar om inuitspråk som sägs innehålla ett väldigt antal termer för ”snö” och att dessa ord gör att talarna blir kapabla att se variationerna i snökvalitet. Tänk då vad det politiska språkets gränser kan göra med oss. Om språket har den kraften är det självklart att fokusera på ordval och definitioner. Även rent grammatiska frågor som könsneutrala pronomen blir ett jämställdhetsverktyg.

Ett annat synsätt är att språket möjligen kan spegla tanken men knappast styra den. En specialiserad fackterminologi är bara ett uttryck för att talarna behöver göra många distinktioner, men det är inte termerna i sig som gör det möjligt. Språket är bara ett verktyg och när talarna behöver begrepp för att uttrycka sig kommer de naturligt och spontant att skapa dem – lingvistisk centralplanering är varken nödvändig eller verkningsfull.

Med så skilda synsätt är det omöjligt att inte drabba samman när det gäller ett så delikat ord som ”svensk”. Kan man motverka grupptänkande genom att insistera på en maximalt bred definition? (Betyder det i så fall att den som använder ordet annorlunda eftersträvar skarpare gränser mellan grupper genom sitt språk?) Eller behövs fler distinktioner införas för att spegla ordets skiftande betydelser? Envar önskar sin språkreform.

Intressant nog brukar ett ord som ”svensk” däremot inte skapa särskilt mycket förvirring alls i vardagliga samtal. Ordet betyder helt enkelt lite olika saker i olika situationer. Jämför:

  • I  stället för att ta den sista tårtbiten så delar du den på mitten. En typisk svensk!
  • Nej, jag kommer inte rösta i höstens val för jag är inte svensk.
  • Efter katastrofen ville alla hjälpa till. Vi var alla svenskar och ställde upp för varandra.

Det krävs ingen språkfilosof för att förstå växlingarna. Den som vill kan peka ut att ordet i det första exemplet används i en kulturell eller etnografisk bemärkelse, att det andra exemplet gäller juridiskt medborgarskap och det tredje handlar om upplevelsen av att ingå i en samhällsgemenskap. Men det är överflödigt, samtalen är lika begripliga ändå.

Nog finns brännbara frågor här. Bör det ställas några ”kulturella” krav alls kopplade till medborgarskapet (exempelvis språkfärdigheter)? I vilken grad omfattar och omfattas samhällsgemenskapen av alla medborgare och hur påverkas samhällsandan av att den kulturella variationen ökar? Men skulle detta verkligen vara frågor som på ett avgörande sätt påverkas av terminologin? Jag avslöjar min egen tvekan, och får väl därmed göra mig redo att ducka.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.