Krönika
Semester
16 augusti 2019 kl 05:00

Sommaren ett helvete för den som behöver stöd

Chefer bör bli mer restriktiva när det gäller att bevilja semestrar under sommaren. Och när det gäller verksamhet som berör människor med psykisk ohälsa så borde bemanningen snarare öka än minska i semestertider.

En sak som förvånar mig varje år är hur hela landet tycks lägga ned under sommaren. Stadskärnorna töms och de enda som verkar arbeta är rubriksättare som febrilt försöker hitta nya sätt att maskera klimatkrisen på med glädjeyttringar som ”Äntligen kommer Afrikahettan!” eller annat fånigt. Alla är såklart värda återhämtning och semester – det är bara det att om alla tar semester samtidigt så funkar ingenting.

För fullt friska människor är det i regel inget problem, i alla fall inte om man lyckas underhålla sommarlovsfirande barn under den smärre evighet som sommarlovet varar, men för de människor som är i behov av samhällets stöd kan sommaren upplevas som ett helvete. Handläggare på myndigheter är oanträffbara, läkaren och psykologen är borta, och utförarna inom LSS eller hemtjänsten är ersatta med vikarier. Många av de rutiner som fungerar utmärkt resten av året försvinner mellan midsommar och andra veckan i augusti.

Det finns egentligen ingen rimlig anledning för hela landet att blint följa industrisemestern som i sig följde jordbrukets lugna period då det som ska skördas växer. Samhällstjänster är vare sig industriarbeten eller jordbruk.

Att sommaren är ett helvete för personer med psykisk ohälsa och andra utsatta är välkänt. Trycket på ideella stödorganisationer ökar markant under sommaren - om detta kunde man läsa i Svenska Dagbladet i juli. Många upplever högre ångestnivåer under sommaren. Värme, socialt tryck på att vara aktiv och glad, och avbruten kontakt med behandlaren är ingen bra kombination. Att nästan hela samhället tar semester betyder inte att den psykiska ohälsan gör det. 

Vi behöver inte ha det på det här viset och jag har några förslag på ändringar. 

Först och främst ska vi korta sommarlovet så att föräldrar inte behöver trixa med långa ledigheter. Ett kortare sommarlov gynnar både barn och vuxna. Det gör också att förskolor och fritidshem inte behöver slås ihop under sommaren med tillhörande press på föräldrarna att de nog ska låta barnen vara hemma.

Chefer bör bli mer restriktiva när det gäller att bevilja semestrar under sommaren. Målet ska vara att medarbetarnas semestrar är jämt fördelade över året. När det gäller verksamhet som berör människor med psykisk ohälsa så ska bemanningen snarare öka än minska om sommaren. 

Vi behöver målmedvetet och långsiktigt arbeta med att ifrågasätta sommarledighetsnormen. På i stort sett varenda arbetsplats i det offentliga har det de sista tio åren pratats om normkritik. Det är sådant politiker gillar att besluta om eftersom det är ett billigt och till intet förpliktigande sätt att verka progressiv. Nåväl, låt oss då inkludera sommarledighetsnormen i kritiken. Ni tror att jag skojar? Det gör jag. Men jag menar allvar också.

På universitetet, när jag skrev min magisteruppsats, pratade jag med en gästprofessor från Japan och försökte förklara varför ungefär all verksamhet försvann under sommaren. Det gick bara lite bättre än när jag förklarade konceptet med klämdagar. You can’t lecture on a klämdag. Because Sweden. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.