Torkan i Sverige Hela debatten

”Sommaren 2018 är naivitetens sista sommar”

Att sitta still och vänta på att katastrofer ska få alla att vakna upp är farligt. Och naivt. I stället är lärdomen från sommaren 2018 att det är handling som gäller. Där och när det går, skriver Lisa Pelling.

Gästkrönika

Tänk dig inledningen till en dystopisk science fiction-roman. Klimatförändringarna har gått så långt att skogsbränder rasar över hela Sverige.  Fler än 80 bränder samtidigt, man kämpar förtvivlat för att hålla begränsningslinjerna. Det är så torrt i markerna att nya bränder uppstår hela tiden, minsta gnista räcker, en trasig glasflaska som kastar iväg solkatter i den snustorra skogen, ett inbromsande tåg, en skogsmaskins metall mot en sten. Människor måste evakueras från sina hem, skog som vårdats i generationer förintas.

På ängarna torkar fodret bokstavligen bort. Tusentals bönder tvingas till nödslakt av svältande djur.

När det väl regnar vräker det ner, det regnar horisontellt, takpannor flyger som om de utsatts för högtryckstvätt. Järnvägsstationen i Uppsala svämmar över, studenterna spexar med badringar och grodfötter, det blir årets bild, men det som framförallt dröjer sig kvar i minnet är avloppsstanken från vattnet. Och sårbarheten: skyfallet får stationens rulltrappor att sluta fungera, tillsammans med biljettautomaterna och avgångstavlorna.  

När skyfallen är över är det lika varmt som innan. Äldre dör av uttorkning, alla fläktar är slutsålda, det går inte att sova på nätterna. Ingen nu levande har upplevt en sådan hetta på den svenska västkusten, och Östersjön är så förgiftad av algblomning av det inte går att bada. Ovanpå det grumliga algvattnet driver oljan från en läckande oljetanker in till stränderna.

På land härskar getingarna, nästan tre gånger så många sökningar på getingstick på Vårdguiden som förra året, och getingarna har sällskap av ännu värre insekter som förökar sig i extremvärmen. Den hittills sällsynta tallprocessionspinnaren sprider sig från Sudret på Gotlands sydspets, den har siktats på Tofta, en av Sveriges mest välbesökta badstränder. Spinnarnas larver frisätter sylvassa mikroskopiska nålar som tränger in i huden, kliar i munnen och i ögonen, orsakar smärtsamma blåsor som slår upp.

Som skönlitterär framtidsskildring skulle sommaren 2018 verka överdriven, skruvad. Fejk. Som verklighet är den skrämmande. Och klargörande. Sommaren 2018 är naivitetens sista sommar. Det är sista sommaren vi kan vara naiva om klimatförändringarnas konsekvenser. Det är så här det ser ut när uttorkade skogar brinner, när Östersjön blir en grön-orange sörja av ett ekosystem som fått värmeslag, när den tidigare silkeslena svenska sommaren invaderas av giftiga, plågsamma insekter.

Det är också sista sommaren vi kan vara naiva om vad som krävs för att vända utvecklingen.

De dramatiska händelserna under värmerekordsommaren 2018 kommer att ge Miljöpartiet ökat stöd i valet. Men det kommer inte att räcka med klimatkatastrofer för att skapa opinion och politisk majoritet för nödvändiga förändringar. Även efter en sommar av skogsränder, algblomning och oljeutsläpp går Moderaterna till val på att sänka skatten på diesel och bensin, på att fortsätta subventionera flygplatser och på ett hårdnackat motstånd mot en flygskatt. Som att hälla bensin på elden, som Miljöpartiets Isabella Lövin uttryckt det.

Att sitta still och vänta på att katastrofer ska få alla att vakna upp är farligt. Och naivt. I stället är lärdomen från sommaren 2018 att det är handling som gäller. Där och när det går.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Paste this code as high in the of the page as possible: Additionally, paste this code immediately after the opening tag: