Socialdemokraterna

Socialdemokratin måste nå folket igen

Alliansen och Sverigedemokraterna är tillsammans större än Socialdemokraterna bland LO-medlemmarna. Men hur ser en arbetarrörelse utan majoritetsstöd i arbetarklassen ut, frågar Daniel Suhonen.

Krönika

I en av sina finaste dikter skriver poeten Göran Palm att ”Det finns inga genvägar. … Det finns inga genvägar till folket.” Mellan dessa två meningar en lista med 25 människor, som tagna ur en telefonkatalog men alla med efternamnet Andersson.

”Andersson Margret Aff.bitr. Folkungag. 164 Sthlm

Andersson Nils Arne Arrend. Prästgdn Odensala…”

Där i listan är de alla affärsbiträden, arrendatorer, grovarbetare, målare och en och annan polismästare eller tjänsteman. Vanligt folk. Arbetare. Småfolk. Det är som att Göran Palm med sin dikt både vill visa på den förenkling klassbegreppet alltid är, eftersom varje människa rymmer ett individuellt öde och alltid är ett undantag. Samtidigt den dånande sociala verkligheten, som arbetstitlar och adresser väcker i ens huvud. En insikt om de vida skillnader i hur livet blir beroende på om man är en grovarbetare i Fagersta eller affärsjurist på Solsidan.

Vi kan mäta de där skillnaderna i genomsnittlig livslängd. Karolinska institutet har visat att det skiljer uppemot 18 år i genomsnittlig livslängd mellan en kortutbildad i Vårberg i södra Stockholm och en högutbildad i Danderyd i norr. 18 år kostar det avståndet trots att t-banefärden mellan dessa platser bara tar 46 minuter, enligt SL. Cancerfonden har räknat ut att skillnaderna i hur vi blir bemötta i vården, och vilken vårdkvalitet vi får, beror på klass. Årligen dör ungefär 3 000 personer i arbetarklassen i onödan. Om de hade tillhört en högre social klass hade de överlevt.

Rapporterna om utbildningssegregationen haglar så tätt att man måste vara vinstlobbyist för att inte förstå, men resultatet av alla dessa studier visar att det sociala arvet, föräldrarnas klass eller utbildningsnivå betyder allt mer för vilka kunskaper barnen får. Skolsystemet utjämnar inte längre, den cementerar och i vissa fall förstärker rådande klasskillnader.

Vi kan också göra politik av de där skillnaderna. Socialdemokraterna är efter valet fortfarande det största arbetarpartiet med 41 procent av de organiserade LO-arbetarnas röster. Men raset är stort och det kanske mest häpnadsväckande och oroande vi hittade när Katalys närstuderade klassröstningen i vår valanalys är att Alliansen och Sverigedemokraterna tillsammans nu är större än Socialdemokraterna bland LO-medlemmarna. Hur ser en arbetarrörelse utan majoritetsstöd i arbetarklassen ut?

Eric Rosén på Politism visade i en tidig eftervalsanalys hur Sverigedemokraterna nu bygger rörelse. Det går även i vår tid. Frågan som borde vara central för arbetarrörelsen är hur man förenar de breda löntagarskiktens ekonomiska intressen och dagens individualistiska tid där var och en vill bli sedd och hörd och synas? Klart är att miljontals människor som har objektiva intressen av fördelningspolitik inte längre fogar in sig som knapptryckarkompanier i stela odynamiska partier.

I dag skulle en dikt om arbetarklassen självklart behöva foga in Ahmed från Rosengård, Goran i Götene och Fatima från Fisksätra för att bli adekvat. Frågan är bara hur man tar dessa människor på allvar som politiska varelser i stället för att med identitetspolitiska ögon se dem som röstboskap.

Man måste nå folket. Men utan att lockas till genvägar. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.