Krönika
Förskola
24 oktober 2019 kl 05:05

Social ingenjörskonst enda utvägen för att motverka enklaverna

Föräldrarnas individuella frihet ställs nu mot barnets dito i diskussionerna om obligatorisk språkförskola. Det är ett område som hade behövt fler nyanser, men i ljuset av den sociala krutdurk som växer i våra utsatta områden blir utrymmet för nyanserad politik litet.   

”Det är faktiskt så att i Sverige utgår vi från att både kvinnor och män, mammor och pappor arbetar samtidigt som man har barn.”

Bland annat så kommenterar utbildningsminister Anna Ekström regeringens förslag att nyanlända barn i Sverige ska placeras i obligatorisk språkförskola. Om detta råder numera bred samsyn i riksdagen: Förslaget återfinns i regeringens överenskommelse i 73 punkter med Liberalerna och Centern (där talar man kryptiskt om en ”rätt till obligatorisk förskola”), men drivs också i mer modest form av Moderaterna: M föreslår 15 timmar i veckan från tre års ålder. När Anna Ekström intervjuades av SR talade hon om obligatorisk förskola redan för tvååringar.

Det råder förstås inget tvivel om själva grundproblemet. Det finns enklaver i Sverige dit det svenska samhället inte når – inte språket, inte kulturen och fläckvis undermineras själva rättsstaten av lokala maktstrukturer. Barn som växer upp i dessa områden har betydligt oftare än svenskfödda barn med svenska föräldrar svårt att klara skolan. 

Det är en individuell tragedi för varje enskilt barn som faller igenom. Det är också en social krutdurk – i Rinkebyskolan rör det sig exempelvis om över 60 procent av eleverna som inte klarar den obligatoriska skolgången.

Samtidigt har regeringen och stödpartierna givetvis rätt i att språk lärs bäst från tidig ålder. Det stämmer att det finns gott om forskning som har visat förskolans positiva effekter för barns lärande. Men frågan om obligatorisk förskola är också en påminnelse om hur problem av det slag som följt av de senaste decenniernas misslyckade integration fortplantar sig genom samhället i stort. Med utanförskap av en sådan omfattning återstår till slut inte annat än krav på likriktning genom social ingenjörskonst. 

Dagens Nyheters kommentar, skriven av Erik Helmersson, är talande för hur det liberala perspektivet på den så kallade utmaningen ofta har sett ut. Här står föräldrarnas frihet att bestämma över sina barn mot samhällets plikt att ingripa när denna frihet blir skadlig till barnen, menar Helmerson. Hur ska man väga? 

Föräldrarnas individuella frihet mot barnets dito. Man hade lika gärna kunnat prata om vandrande artificiella intelligenser. 

I verkligheten knyter barn och föräldrar an till varandra under barnens första år i livet på ett sätt som föregår alla teorier om den enes rätt och den andres frihet. Långt ifrån alla barn klarar att sättas i förskola innan de kan göra sig förstådda, och innan de ens har en uppfattning om att föräldrarna kommer att komma tillbaka. Många svenska barn sätts i förskola för tidigt, och att mammor och pappor båda arbetar är ett stort problem för många familjer.

Det skulle behövas en politik för mer flexibilitet under småbarnsåren, inte mer av institution, separation och tvång. Men i skuggan av växande dysfunktionella enklaver i samhället försvinner sådana nyanser. 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.