Funktionshinder

Snart kan de som haft adhd få göra lumpen

I takt med hjärnans ökande mognad växer många barn och unga ur sina neuropsykiatriska diagnoser. Från säker källa har jag erfarit att den som haft adhd snart kan få göra lumpen, om en ny utredning visar att den tidigare diagnosen inte längre föreligger. Frågan är om sjukvården har resurser att friskförklara dem?

Krönika

Minns ni lokföraren som kört prickfritt i 25 år men som inte skulle få köra tåg längre, eftersom han i mogen ålder fått diagnosen Aspergers syndrom? Hans funktionshinder gav rimligen problem på andra områden i livet, men på jobbet kan en lättare autism till och med ha varit en tillgång. Lokföraren fick till slut fortsätta sitt arbete, och han fick hundratusen kronor i skadestånd för att Transportstyrelsen diskriminerat honom.

Adhd och autism är inte sjukdomar, de är funktionshinder. Diagnosmanualen kräver ett visst antal uppfyllda typiska symtom, men det räcker inte med det. Dessa symtom ska föreligga i så sådan grad att de är funktionshindrande, att man i sin vardag inte kan fungera på ett hyggligt sätt utan hjälp. Och diagnoserna är färskvara. Får man en diagnos i tidig barndom är det inte sällan man lägger till eller byter diagnos under uppväxten. En hyperaktiv adhd-pojke i förskoleklassen kan ibland utvecklas till en snarast lugn aspergerkille på högstadiet.

Det betyder också att många barn och unga med dessa diagnoser, i takt med hjärnans ökande mognad, växer ur sina diagnoser. När man fungerar väl i vardagen utan särskild hjälp eller stöd är man förstås inte längre funktionshindrad. Att en person med tidigare adhd fortsatt kan vara livlig, energisk, rastlös och lite impulsiv är förstås inte oväntat, men det är då en personlighet, inte en diagnos, om man inte är funktionshindrad. Det är därför rimligt att vi låter dessa diagnoser strykas av verkligheten. Det är inte rimligt att lägga större resurser på förnyade utredningar av friska personer för att annullera tidigare diagnoser.

När jag informerar föräldrar om vad en utredning kan leda till måste jag också berätta om de negativa konsekvenser en diagnos kan få. Ser vi till formalia måste ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder inkomma med färska läkarintyg för att få ut körkortstillstånd, även om diagnosen är passé. Och dörren till polishögskolan är stängd, liksom den militära karriären, även om diagnosen inte längre är giltig.

Det är först nyligen som vuxna började utredas för neuropsykiatriska diagnoser i någon större omfattning. I många fall, kanske de flesta, så går inte barnneuropsykiatriska problem över med tiden, det börjar vuxenpsykiatrin allt mer ta till sig. När vi utreder deras barn är det inte sällan som föräldrarna själva efterfrågar en vuxenutredning, dessa diagnoser är bland de med störst ärftlighet. Det är dock inte alltid funktionshinder märks så mycket på jobbet, där finns oftast en tydlig yttre struktur, en roll att fylla. Resten av livet kan vara svårare, där saknas manual och det krävs mer av inre struktur och självstyrning.

Jag är övertygad om att det i dag finns många utmärkta poliser och militärer som i barndomen skulle ha uppfyllt någon neuropsykiatrisk diagnos. Och personer i ledningen för dessa verksamheter verkar också börjar tänka i de banorna. Från säker källa har jag erfarit att försvarsmakten snart avser ändra sina regler. Även den som haft adhd kan då få göra lumpen och sedan fortsätta inom försvaret, men det kräver att en ny utredning visat att den tidigare diagnosen inte längre föreligger. Frågan blir då om sjukvården kan lägga resurser på att friskförklara ungdomar som inte längre behöver hjälp?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.