Krönika
Utjämningssystemet
29 oktober 2019 kl 05:00

Snälla, stå för att ni ogillar utjämningen

Alla tycks helt hysteriskt överens om att utjämningen behövs för att hela landet ska leva. Men få kommuner tycks villiga att faktiskt bidra. Och få saker är så påfrestande som debatter där ena sidan låtsas att alla är överens. 

Det går att vara för något på olika sätt. Detta illustreras förnämligt i den brittiska kultkomediserien Javisst, herr minister som inledde sin tredje och sista säsong med avsnittet ”Equal opportunities”. Titelns minister får för sig att han måste uträtta något och valet faller på att försöka få in kvinnor på topposter i administrationen. Tjänstemännen, som alla är just män, är givetvis emot detta.

Likafullt hålls ett möte bland de permanenta sekreterarna, som motsvarar opolitiska statssekreterare, där de diskuterar de olika departementens inställning till positiv särbehandling. De turas om att förklara att de verkligen står bakom principen, för att sedan förklara varför det givetvis inte kan införas på just deras departement.

Det är 37 år sedan avsnittet sändes första gången, men scenen är lika relevant i dag som då. Inte nog med att karaktären sir Humphrey Applebys replik ”Speaking as an ardent feminist myself …” ger flashbacks till när Byggnads helmanliga styrelse 2017 poserade i så kallade pussy hats för att ”lyfta kvinnlig diskriminering”. Scenen skulle lika gärna kunna handla om den nuvarande debatten om förändringarna i det kommunala utjämningssystemet.

Politiker från kommuner som, om riksdagen röstar igenom förslaget, kommer att få betala mer än tidigare är plötsligt rörande överens om systemets orättvisa utformning. Alla är också helt hysteriskt överens om att utjämningen verkligen behövs för att det ska gå att leva i hela landet på någorlunda liknande villkor. Hela Sverige ska leva och självklart ska kommuner med bättre förutsättningar bidra till det – och sen kommer det, säkert som amen i kyrkan – men, på grund av sina unika förutsättningar kan inte just vår kommun anses höra till de senare. Borta bra, hemma värst.

Det kan på goda grunder antas att regeringens särskilde utredare Håkan Sörman under arbetets gång har hört varenda tänkbar förklaring till varför en kommun måste betraktas som oförmögen att bidra. I någon mån går det till och med att förstå de flyktvilliga politikerna. Det frestar på när förutsättningar förändras. Men snälla rara, stå i så fall för att ni inte vill ha utjämningssystemet.

Få saker är så påfrestande som debatter där ena sidan låtsas att alla är överens trots att de vill något helt annat än motståndarna. Hopplösa typer, och det helt i onödan. Det är en legitim ståndpunkt att inte vilja bidra, att alla kommuner har sina svårigheter och att det som skiljer Vilhelmina kommun från Danderyd enbart är en fråga om hur välskötta kommunerna är. Men om den som anser det inte är beredd att stå för det kan vi inte ha en genuin diskussion om det. Beslut kommer förstås att fattas, men den bakomliggande processen kommer att vara ofullständig och missnöjet större än det hade behövt vara.

All skugga ska dock inte falla på kommunpolitikerna. Regeringen har lyckats med konststycket att förankra den här förändringen ungefär lika väl som den skrotade regionreformen. Det är dock inte skäl att hymla om vad man tycker om systemet. En princip som alla säger sig stå bakom men som ingen vill leva upp till är inget värd.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.