Krönika
Demokrati
7 juni 2016 kl 11:35

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Smartphone-politikens förändrade spelregler

Digitaliseringen låter oss göra det vi alltid gjort, men på ett sätt som förändrar vårt sätt att vara. Ett exempel är partiledardebatter i TV. Politik blir i fortsättningen mer anpassad efter upplevelseindustrins krav på underhållningsvärde än riksdagens traditionella gestaltning av hur debatter genomförs. Och det får konsekvenser.

Internet är en utmärkt plats för fähundar, säger någon av salig Stieg Larssons Milleniumhjältar. Det är förvisso en riktig iakttagelse, men egentligen är det ännu värre. Internet ökar inte bara redan existerande fähundarnas möjligheter, utan skapar också nya sorters fäaktigt beteende.

Eller mer neutralt uttryckt, den nya teknologin såväl förstärker som framkallar egenskaper hos oss. Det kanske mest tydliga är hur smartphonen exempelvis förvandlat transportsträckorna mellan hem och arbete. Förr fick vi sitta och titta ut genom bussens fönster på väg till jobbet. Nu sitter vi och tittar på en datorskärm. Vi glor alltså alltjämt på en glasaktig projektionsyta. Men istället för att tvingas prata med den som sitter bredvid kan vi socialisera oss med andra (som vi valt frivilligt) via Facebook. Eller så läste vi förr en tidning, medan vi nu läser på en datorskärm.

Förr reagerade vi på det vi läste genom att tänka tankar. Nu kan vi skriva ner våra tankar i ett kommentatorsfält. Eller sätta ”tummen upp” för någon som redan satt vår fundering på pränt. Ett annat sätt att uttrycka detta är att digitaliseringen låter oss göra det vi alltid gjort, men på ett sätt som förändrar vårt sätt att vara. Människan växer ihop med tekniken, blir en cyborg, ungefär som vi historiskt har kommit att ingå organiska allianser med exempelvis våra husdjur eller bostäder.

Alltså är det inte samma människa före ett teknologiskifte som efter. Mycket är sig likt, men på ett annat sätt. Det är också därför som exempelvis partiledardebatter i TV inte är som förr. Den närmast till hands liggande förklaringen är att partierna inte hängt med i utvecklingen. Det digitala språnget är på väg att förpassa deras verksamhetsformer till historiens sophög.

Och kanske är det just därför som partierna finansieras av det offentliga. De behöver subventioneras av samma skäl som opera eller balett måste ha skattemedel - för att de ska kunna bära sin fina och omistliga verksamhet. Men det finns också en annan förklaring till varför partiledardebatter är som de är. Folket är kvar i sina gamla uppfattningar om hur politik skall förstås, medan partierna utvecklats snabbare. Och i så fall kan vi se hur väljarna reagerar genom att söka upp en ny slags politiker som bär det gamla på ett nytt sätt. Folket längtar tillbaka – och tyr sig därför till det osannolikt nya.

Oavsett vilket perspektiv vi har på detta är slutsatsen likartad. Politiken innehåller samma problem som förr – men hanterar det på ett annat sätt. Och resultatet är att politikens nya verksamhetsformer förändrar också politikens betydelse. Politik blir i fortsättningen mer anpassad efter upplevelseindustrins krav på underhållningsvärde än riksdagens traditionella gestaltning av hur debatter genomförs. Och det får konsekvenser. Kanske av den sort som vi egentligen helst skulle vilja undvika.

Folk kommer att välja sina företrädare ungefär som man väljer TV-program eller klickar sig genom internet, fjärrkontrollen sicksackar oss fram mellan olika utbud, ett stickspår och det är bara att välja ”ångra” så blir de som förr. Och en misslyckad insats i datorspelet ger oss en ny chans, ett nytt liv.

Med en sådan förändrad medvetenhet blir också det politiska livet troligtvis fyllt av obehagliga överraskningar.

Men var verkligen digerdöden ett argument mot att utveckla skeppsbyggnadskonsten? Eller hade det varit bättre om Columbus inte upptäckt Amerika?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.