Krönika
Studenter
5 maj 2020 kl 05:10

Sluta gnäll på studenterna – rädda ritualen

Skribent

Daniel Persson
frilansskribent och tidigare politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån

Det här är en opinionstext

I stället för att skälla på studenter som uttrycker sin besvikelse, hur banalt den än må uttryckas, bör en kollektiv ansträngning göras för att hitta former där studentfirandet kan genomföras – utan att offra smittbekämpningen.

Sluta gnäll för att du inte får fira studenten – människor dör! Ungefär så förefaller mångas attityd till gymnasiets sistaårselevers sorg över det inställda studentfirandet kunna sammanfattas. Inställningen verkar spänna över hela det politiska spektrumet. Ett tecken gott som något på att det är helt uppåt väggarna.

Låt gå för att somliga av de uttryck som frustrationen har tagit sig är att gå väl långt. Det kanske bästa exemplet på detta är: ”Ingen fucking student ska bli inställd i Helsingborg, låt oss fucka denna staden”. Ungdomen har dock alltid haft en fallenhet för hyperboler, något som inte blivit bättre av 30 års tydliga influenser av hiphopens braggadocio. Det förefaller med andra ord osannolikt att Helsingborg faktiskt kommer att bli fuckat.

Vuxenvärldens avståndstagande från studenternas frustration är faktiskt bedrövlig. Har vår förståelse för riternas betydelse och vårt behov av dem verkligen bleknat så?

Att ta studenten är en övergångsrit där barnet träder in i vuxenvärlden. Det är en transformativ upplevelse som erkänner deltagarnas nyvunna plats i samhället och firar denna bedrift.

Ritualer är tätt sammankopplade med myter och vårt sätt att begripliggöra oss själv, vår omvärld och, inte minst viktigt, förhållandet mellan dessa. Begreppet övergångsrit myntades 1905 av den nederländsk-tysk-franske etnografen Arnold van Gennep. Han drog upp tre huvudsakliga faser för övergångsriten.

Övergångsriten inleds med att deltagaren skiljs från sin tidigare identitet. Detta kan göras på många sätt, i detta fall genom den högtidliga klädseln som är väsensskild från den dagliga utstyrseln. Därefter inträder en transitiv fas där deltagarna har lämnat sin tidigare grupptillhörighet men ännu inte trätt in i nästa. Detta är fasen inne i skolan som inte sällan fylls med motiverande och hyllande tal från rektor och lärare. Avslutningsvis kommer den inkorporerande fasen där deltagarna fullbordar ritualen, vanligen symboliserat genom mottagande av slutbetyg, och sedan återinträder i samhället med sin nyfunna status – de springer ut.

Att förvägras detta hade varit skadligt ett vanligt år. Nu ska studenterna ta sig an en enorm ekonomisk nedgång, en arbetsmarknad som inte kommer att hämta sig på flera år och samtidigt balansera de drömmar som förenar nästan alla: längtan efter att göra karriär, stadga sig och bilda familj. Det hjälps inte av att man fråntas beviset på att samhället anser att man är uppgiften mogen.

Studentfirandet är en oerhört viktig kollektiv ritual, detta uråldriga instrument som människan har använt för att hålla ihop sina samhällen och skapa ordning ur kaos. Att berövas en förväntad övergångsrit är att få en djupt rotad mänsklig längtan efter tillhörighet otillfredsställd. I dess ställe träder osäkerhet, främlingskap och rotlöshet.

I stället för att skälla på studenter som uttrycker sin besvikelse, hur banalt den än må uttryckas, bör en kollektiv ansträngning göras för att hitta former där ritualen kan upprätthållas och studenterna stolt kan inta sin rättmätiga plats i hierarkin – utan att offra smittbekämpningen. 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 5 maj 2020 kl 05:10
Uppdaterad: 5 maj 2020 kl 05:06

Skribent

Daniel Persson
frilansskribent och tidigare politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån