Skolluncher som består av snabbmat och läsk är något som brukar förknippas med USA. Matsalar utformade som food courts, där elever kan välja cola och Doritos, är ett av de märkligaste uttrycken för amerikansk skräpmatskultur. Det har också pekats ut som en viktig faktor bakom överviktsepidemin bland barn i USA.
Men för många gymnasieelever har skräpmat blivit skollunch också i Sverige.
Det är inte ovanligt att gymnasieskolor som saknar matsal delar ut lunchkuponger för att eleverna ska gå ut på stan och äta på restauranger och kaféer. Utifrån vad jag kunnat finna verkar detta särskilt gälla friskolor.
En skolchef förklarade i en intervju med Sveriges Radio 2015 hur det hela går till och rationaliseras i Västerås kommun:
– Totalt kan eleverna välja att äta på tio matställen, sedan är några av dem snabbmatställen men i utbudet ingår husmanskost så det är individen som väljer var man ska äta.
Skräpmat har alltså blivit ytterligare ett medel för gymnasieskolor att konkurrera om elever. På så vis är lunchkupongerna en del av samma misslyckande som får skolor att locka elever med uppblåsta betyg, gratis datorer eller körkort. I stället för att tävla med bästa möjliga utbildning, lockar man med gratis Ipads och pizza till lunch.
Det är en typ av problem som följt av friskolereformen och som borgerligheten hittills endast visat förstrött intresse. I stället för att ta ställning pro market – för en fungerande friskolemarknad – har man accepterat ett utfall som varit pro business – för friskoleföretagen och deras lobbyister.
Dessutom har konservativa och liberaler varit sena att ta den specifika frågan om skräpmat till barn på allvar. I USA är det särskilt högern som stått i vägen för striktare regler, och resonemangen går ofta i principiella termer. Reklam för mat riktad till barn försvaras i USA som en del av yttrandefriheten. (I Sverige är förbudet mot reklam riktad till barn under tolv år okontroversiellt). Liksom skolchefen i Västerås talar man i USA om barnets fria val och ansvar när det kommer till val av mat.
Men barn har rätt till vuxenvärldens hjälp att vänja sig vid bra mat, stå emot den dåliga och sätta ihop en balanserad kost. När skolorna för över ansvaret för maten till barn och ungdomar på kommersiella lunchrestauranger ger man också upp åtminstone två andra funktioner som matsalen traditionellt har haft:
Matsalen är jämlik. Frånsett allergier och religiösa restriktioner har skollunchen varit samma för alla. Att alla får köa till samma köttbullar och samma knäckebröd är en form av socialisation som skolan snart sagt är ensam om att stå för.
Skolmåltiden är också jämlikhetsskapande på ett annat sätt.
Få saker är så klassbundna som måltiden. Hur man äter, huruvida man äter tillsammans och samtidigt för ett samtal, eller om man äter för sig själv framför skärmar eller tv, är något som i hög grad påverkas av social bakgrund. Tidigare togs det för givet att en del av skolans fostrande ansvar bestod i att lära elever navigera en måltid enligt vissa sociala normer.
Också det ansvaret avsäger man sig när barn får äta kebabpizza med cola framför sin Iphone, på skolans bekostnad.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.