Gängkriminalitet

”Skottet var inte menat för min familj”

”Min dotter har aldrig haft någon trygghet, valaffischerna är fulla av sådana löften men jag tror inte på dom." Nuri Kino samtalar med någon som bor där gängen dominerar. 

Gästkrönika

Det är sen kväll. Den ena pushnotisen efter den andra om att det brinner på flera platser i Sverige, inte skogsbränder utan bilbränder. Jag skrollar igenom sociala medier. De är fulla av videoklipp och bilder som vittnen har tagit. De flesta är boende som fått nog och vill dela med sig av sin vardag. Jag ser ett av klippen, någon som bor på tredje våningen filmar sin parkering. Det tar några minuter så försvinner filmen från Facebook. Jag skriver det i ett inlägg, jag beskriver det man kunde se och att den nu är borta, att familjen som spelat in den kan vara hotad.

Det tar några sekunder och jag har den på nytt, flera har sparat ned den och skickar den till mig på slutet meddelande, andra har länkat till sajter som lagt upp den. Två av de som skriver till mig har egna filmer, de har själva bevittnat när maskerade män bränt bilar.

”Det ser välplanerat ut” skriver jag till den ena. Hon svarar med en gång ”det är klart att det är det, dom vill visa sina muskler, sin makt”. Jag ber henne utveckla. Vi chattar i över två timmar. Hon kan ändå inte sova hävdar hon, att adrenalinet är på topp igen och att hon är orolig för sin 8-åriga dotter. De bor på bottenvåningen.

Hon skickar mig bilder på en trasig fönsterruta. ”Skottet var inte menat för min familj, det pågår ett gängkrig i området och dom sköt på varandra, för att döda. Ett av skotten gick rakt igenom vårt vardagsrum.” Hon berättar att vid just det tillfället var det ingen som dog. Hon påstår dock att hennes dotter har blivit vittne till en annan uppgörelse där en gängmedlem dog. Hon skickar mig en annan bild, det är på en handgranat som ligger under trappen i en portuppgång, bland barnvagnar och cyklar. Det var hennes dotter som upptäckte vapnet.

Hon skickar ännu ett videoklipp, nu på när hennes dotter och jämnåriga kompisar har hittat en påse med marijuana. När jag undrar om de har gått till polisen skriver hon tillbaka ”LOL” som är kort för att skratta högt på engelska. ”Märker dom att vi pratat med polisen är vi körda, då är det hejdå med oss. En gängledare bor ovanför oss, han har gjort klart för hela området att vi har två val, att vara tysta eller sluta som en granne som bara försvann”.

Hon skickar fler bilder, nu på patroner ”min dotter och hennes kompisar hittade dessa i en buske, det är 9 mm patroner”.

På morgonen fortsätter vi att prata, hon berättar nu att hon i några år har haft kontakt med en bra polischef, att han känner samma oro, att han delar hennes och grannarnas åsikt om att politiker glömt deras områden. ”Dom kommer hit för att ta bilder, prat om integration och om hur fint det är med mångkultur sedan försvinner dom. Mångkultur, det bor tre, fyra svennefamiljer här, dom är socfall, har inga jobb och är alkisar. På vår gård har min dotter aldrig träffat någon svensk, alltså en riktig etniskt svensk.”

Jag följer upp de av hennes uppgifter som går att kontrollera, plöjer igenom lokalpress och pratar med myndigheter, hon talar sanning. Det sista hon säger när jag ringer tillbaka är ”min dotter har aldrig haft någon trygghet, valaffischerna är fulla av sådana löften men jag tror inte på dom, de har lovat sådant tidigare. Varför ska vi tro på dom nu?” 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.