Skoputsarmodellen kommer aldrig lösa integrationen

Nu har det gått sju år sedan Expressens Anna Dahlberg skrev att Sverige måste välja väg i flyktingpolitiken. Integrationsproblemen tornade snabbt upp sig. Hur skulle vi ha det, låglönevägen eller den åtstramade migrationens väg? Det grundläggande dilemmat har varit känt hela tiden, statistiken och slutsatserna har varit entydiga. Ändå är det påfallande lite som har hänt under den här tiden.

Hur kommer det sig att det fortfarande inte har dykt upp några kringvandrande skoputsare i Sverige, bara tiggare? Frågan låter lite bisarr, men fundera allvarligt på den en stund. Skulle problemet vara att kollektivavtalens höga ingångslöner kväver den fackligt välorganiserade skoputsarbranschen? Är det de där höga skatterna och avgifterna som hindrar alla momsredovisande skoputsare från att sätta igång? Och hur kommer det sig att det låter som att man bara raljerar när man återger det slags argument och tankar som faktiskt förekommer i debatten?

Låglönevägen eller åtstramningsvägen, vilken valde vi? Idén att ”skoputsarmodellen” skulle kunna vara lösningen på integrationen släpper aldrig. På den borgerliga sidan i debatten återuppstår tankarna gång på gång. Men låglönevägen har i praktiken aldrig funnits som ett genomförbart och realistiskt alternativ, varken då eller nu. Följdriktigt är vi inte närmare någon integration genom sänkta ingångslöner idag än för sju år sen. Det var lätt att räkna ut redan då.

I Arbetsförmedlingens rapport från etableringsuppdraget (programmet för att jobbintegrera nyanlända) kunde man år 2012 läsa att strax över hälften av de som var inne i programmet inte ens hade en utbildning som motsvarade grundskolenivå. I rapporten från 2018 finns snarlika siffror för alla som varit inne i programmet mellan 2010 och 2018: 54 procent har ”förgymnasial utbildning”. En fjärdedel i den gruppen som nu är föremål för ”utbildningsplikt” har ingen formell utbildning alls. Ingen alls. Men nu har etableringsuppdraget stängts ned och ersätts av etableringsprogram. Nytt namn, nya tag!

I Istanbul fick jag skorna putsade. Jag såg när en vandrande skoputsare tappade sin borste ur lådan och jag sprang ikapp och lämnade tillbaka den. Som tack insisterade han på att få ge lite gratis skovård. Strax stod han på knä framför mig och putsade. Det finns förstås kulturkretsar där situationen är helt normal. Jag tillhör ingen av dem. Lusten att konsumera den tjänsten på en svensk gågata förblir kompakt obefintlig.

De ”okvalificerade” tjänsterna tycks inte alltid fungera som man tänker sig. I juni släppte SNS en studie av RUT-jobbens integrationseffekter. Det var små. Visserligen har RUT-företagen sysselsatt många utrikesfödda kvinnor, men andelen som hade flyktingbakgrund är bara omkring 3 procent, omkring hälften så många som inom lokalvård som inte omfattas av RUT. Det här väckte mycket diskussion, men den verkligt intressanta frågan intresserade sig färre för: Varför? Hur kommer det sig att vi tycks ha fått arbetskraftsinvandring till RUT-jobb samtidigt som etableringsuppdraget svällde? Svaret på den frågan innehåller antagligen en läxa som är relevant även utanför RUT-debatten.

För arbetslösa som står något närmare arbetsmarknaden försöker man nu med etableringsjobb. Men för den stora gruppen med synnerligen låg utbildning är läget lika tröstlöst som tidigare. Sju år till?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.