Skolplikten – ett brott mot svenska modellen

I en intervju i Nature i veckan avfärdar statsepidemiolog Anders Tegnell tanken att Sverige skulle sticka ut särskilt mycket i vår strategi mot pandemin. Vi har hört argumenten: Just här fungerar det särskilt väl att förlita sig på frivillighet. 

Men vi är inte bara det enda landet i EU där serveringarna fortfarande är fulla och människor trängs utanför krogarna på helgkvällarna. Vi tycks också vara det enda landet där människor inte bara får, utan måste skicka sina barn till skolan.

Skillnaden mot övriga EU är närmast surrealistisk.

Medan andra europeiska länder fortsätter att hålla skolorna stängda, eller försiktigt börjar öppna efter lockdowns, talar jag med vänner här som är genuint rädda för att smittas och som skulle vilja hålla barnen hemma – men som inte vågar. Skolplikten gäller, och de är rädda att bli föremål för orosanmälan och i värsta fall utredning av sociala myndigheter.

I Landskrona har föräldrar fått brev hem med anledning av covidkrisen, där rektor hotar med socialen. ”De friska barn som inte kommer till skolan bryter mot lagen och vid en längre tids ogiltig frånvaro, blir ni kallade till ett möte med rektorn, därefter kan socialtjänsten komma att kontaktas.” 

Samma besked från en rektor i Göteborg.

En svensk partiledare blir för närvarande omskriven för att han tillfälligt hållit sitt barn i förskoleålder hemma under coronakrisen. Han får försvara sig med att pojken har astma och att familjen till en början inte visste om det var en riskfaktor. (Som så mycket annat med detta virus har svaren på den frågan inte varit entydiga.) Pojken är nu tillbaka i skolan igen. 

På Twitter får en mamma – som själv tillhör en riskgrupp och är rädd att smittas – en tillrättavisning av professorn i klinisk bakteriologi Agnes Wold för att hon överväger att hålla sitt barn hemma.

Agnes Wold betraktar tillfällig isolering från andra barn som en mer allvarlig risk än att en förälder kan drabbas av svår sjukdom. Men det är en etisk bedömning – inte ett expertutlåtande – och det är inte säkert att alla människor gör samma avvägning.

Jag vill på inget sätt vifta bort faran med social isolering – att miljoner barn i världen över sitter instängda hemma är en humanitär kris i sig. Riskerna för den psykiska och fysiska hälsan är uppenbara, liksom för våld och övergrepp i hemmet. 

Men inte heller detta är en fråga där svaren pekar entydigt åt ett håll. 

Data från andra länder visar att andra sorters våldsbrottslighet går ned kraftigt under lockdowns. (I Sydafrika har våldet minskat med 75 procent). Skulle Sverige införa restriktioner motsvarande övriga EU:s kan vi utgå ifrån att exempelvis rån och skjutningar – inklusive sådana där offren är barn och ungdomar – skulle minska.

Och barn far inte bara illa av att inte träffa jämnåriga under en period – de far också illa om en förälder blir allvarligt sjuk. 

Här finns bara svåra avvägningar. Men i Sverige kan familjer med barn i skolåldern i praktiken inte ens välja själva att ägna sig åt social distansering. Här skulle den svenska modellen kunna rymma mer av frivillighet och flexibilitet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.