Krönika
Konkurrens
8 oktober 2019 kl 05:05

Skolan är för viktig för att lämnas till staten

Den institutionella konkurrensen är försvinnande låg i svensk skola. Övernitisk statlig styrning, driven främst av pedagoger med udda intellektuella böjelser, gör att det knappt kan uppstå exempel så goda att de är värda att kopiera.

Skoldebatten präglas av två sömniga läger. Det första lägret vill till varje pris förstatliga skolan. Detta påstås borga för såväl kvalitet som likvärdighet. Där kan Skolverkets numera kasserade förslag till ett antikbefriat högstadium lära oss något. Statlig styrning är inte en garanti för kvalitet. Beroende på ens preferenser går det förstås att tala sig varm för att det åtminstone kan fördela lidandet någorlunda lika.

Det andra lägret saknar motståndarnas religiösa nit i sitt missionerande. Detta kan till stor del förklaras med att de ofta inte vet vad de vill utöver att de inte tror på att återföra ansvaret för skolan till staten. Skepsisen mot statens förträfflighet är välförtjänt – varför den på detta område inte är mer utbredd i en borgerlighet som är övertygad om att staten inte är förmögen att driva en bilfabrik är ett mysterium – men det är på sin höjd en startpunkt för en politisk uppfattning, inte en slutprodukt.

Om det går att tala om något slags konsensus alls är det väl att sakernas nuvarande tillstånd är otillfredsställande. När någonting inte fungerar kommer handling till slut alltid att vinna över navelskådande. Inkluderingen i januariöverenskommelsen har flyttat frågan klart närmare ett beslut. Den som inte vill se ett förstatligande gör därför bäst i att snarast fundera över alternativen.

Ett av problemen med kritiken mot decentraliseringen är att graden av faktiskt kommunalt beslutande över skolan har alltid varit kraftigt begränsad.

Skolverket, en statlig förvaltningsmyndighet, sätter ramarna för hur undervisningen både ska bedrivas och bedömas. Skolinspektionen, även den en statlig förvaltningsmyndighet, granskar skolorna för att säkerställa att ingen hittar på något riktigt bra samt avgör nådigt vilka som är ovärdiga att driva friskolor. Där finns även Barn- och elevombudet vars uppdrag synes vara att genom frivola rättsprocesser sätta skräck i lärare som försöker skapa en lugn studiemiljö för sina elever.

Den institutionella konkurrensen är försvinnande låg i svensk skola. Övernitisk statlig styrning, driven främst av pedagoger med udda intellektuella böjelser, gör att det knappt kan uppstå exempel så goda att de är värda att kopiera.

Det bästa vore därför kanske att faktiskt decentralisera skolan ordentligt. Lägg ned Skolverket och Skolinspektionen, flytta pengarna till kommunerna. Vi har precis sett att statliga kursplaner kan ha absolut ingenting med kunskap och vetande att göra, och detta efter 20 års statligt prat om kunskapssamhället. Låt kommunerna bestämma vad som ska läras ut. De flesta kommer att hålla sig till en gemensam standard hur som helst, det här är ändå Sverige. Men några kommer inte att göra det. En ökad artrikedom i svensk skola vore väldigt hälsosamt. Förhoppningsvis skulle en mer fullständig decentralisering också leda till att flumpedagogikens obarmhärtiga grepp om utbildningens former bryts upp.

Eller hitta för all del grader av decentralisering som verkar mer tillfredsställande. Men att sitta och vänta på att skolan en vacker dag förstatligas gör ingenting bättre, varken före eller efter det blir verklighet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.